Vad är skillnaden mellan ett lyceum och en vanlig skola?

Frågan för föräldrarna är ”Var ska deras barn gå i skolan??”kan inte kallas för sysslolös. Trots att de statliga programmen försöker förbättra den allmänna gymnasieutbildningen ”på alla fronter” i landet, är saker och ting långt ifrån perfekta här. Staten kan ännu inte skryta om att den drar upp de ”svaga” sekundärutbildningsinstitutionerna till de ”starka” institutionernas nivå; i verkligheten kan denna betydande klyfta, som har uppstått under flera år, inte övervinnas i ett enda steg. Lyceum eller skola, vad som kännetecknar dem och var man kan studera? Detta kommer att diskuteras i artikeln.

Ett juridiskt perspektiv

Under de första decennierna av den postsovjetiska eran lämnades utbildningspolitiken, liksom så mycket annat, åt slumpen. Förhoppningen om en ”magisk” effekt av de ökända ”lagarna om den fria marknaden”, när allting skulle ”lösa sig självt”, har också lett till snedvridningar inom gymnasieutbildningen.

Gymnasieskolan blev ett förgrenat system med flera olika typer av gymnasieskolor. De skilde sig från varandra både juridiskt och pedagogiskt. På gott och ont, men i själva verket möter en potentiell elev redan från början olika sätt att slutföra sin gymnasieutbildning och nivån på en skola kan vara många gånger högre än på en annan.

Skillnaden mellan grundläggande gymnasieskolor som skolor, lyceum och gymnasieskolor var förankrad i lagen. Under 2012 kommer dock en ny lag om utbildning i Svenska federationen att införas. Syftar till att alla ska få samma nivå och därmed garantera lika kvalitet i den gymnasieutbildning som en elev får vid alla institutioner.

Lagen i sig kunde inte på ett magiskt sätt omvandla den potential som varje lärare hade samlat på sig under årens lopp, men enligt denna lag avskaffades de rättsliga skillnaderna mellan dem, så nu har de alla samma status som allmänna utbildningsorganisationer.

I samband med att lagen infördes lokalt började institutionernas namn successivt att ändras och de institutioner som tidigare kallades lyceum och gymnasium ”förvandlades” tillbaka till skolor. Processen går snabbare i huvudstaden; Stockholm har redan bytt ut skyltarna på de flesta av dessa byggnader nästan överallt. Regionerna har ingen brådska för tillfället, eftersom lagen inte anger hur länge övergången ska pågå.

Under de postsovjetiska årtiondena fick de lyceer och högskolor som hade uppstått och lyckats etablera sig på utbildningens ”vilda marknader” hederstiteln prestigefyllda utbildningsinstitutioner. Det är inte förvånande att dessa institutioner inte har bråttom att byta namn så länge de behåller sin tidigare lärarkår och håller fast vid sin tradition av elitistisk utbildning. Detta ”varumärke” har kostat dessa grupper många år av arbete och sökande efter optimala lösningar under de svåra omständigheterna för att skapa en ny statsbildning. Lagen förbehåller sig rätten att behålla ordet ”lyceum” i titeln, men endast som ett namn och inte som en organisatorisk-juridisk form.

För att klargöra saker och ting: i juridiska termer betyder ordet ”lyceum” eller ”gymnasium” på dörrskylten inte mer än ”Solnyshko” eller ”Cheburashka” i namnet på förskolor. Enligt lagen är alla lyceum och gymnasieskolor likställda med skolor och har samma status som allmänna utbildningsinstitutioner. Alla dessa inrättningars stadgar innehöll samma status – en allmän utbildningsinstitution som finansieras av statsbudgeten. I dagens Sverige hör alla gymnasieskolor till denna kategori, oavsett vilket namn de har gett sig själva.

Specialiserad utbildning som bygger på tidigare utbildningsstandarder

De ändringar som lagen medför på papperet kan i praktiken inte påverka de flesta utbildningsinstitutioners redan etablerade praxis när det gäller att genomföra ett program för gymnasieutbildning. Den allmänna utjämningen i den nya versionen av lagen är tänkt att utjämna alla skillnader mellan skolorna, men de som har hållit fast vid sina traditioner har fortsatt att ”hålla sig till linjen”. Dessutom finns det nya perspektiv på i vilken riktning gymnasieorganisationerna väljer att specialisera sig.

Fram till 2012 fanns det ingen enhetlig lag som reglerade utbildningsinstitutionernas juridiska form som sådan. Privata order utfärdade av det Svenska ministeriet för utbildning och vetenskap för utbildningsinstitutioner som bygger på gymnasieprogrammetdifferentierade profilmöjligheter utifrån institutionens status:

1. Gymnasierna tilldelades en humanistisk profil.

2. Lyceerna var avsedda att ha en teknisk eller naturvetenskaplig status.

3. I en skola med ämnesspecialisering beror profilen på vilka ämnen som valts för fördjupade studier.

4. Den vanliga gymnasieskolan hade ingen specialisering och erbjöd barnen en allmän gymnasieutbildning.

Det var praktiskt taget omöjligt att utvidga profilen på egen hand utan att följa de normer som fastställts i undervisnings- och vetenskapsministeriets direktiv. För att ändra eller få ytterligare profiler inom området för tillhandahållna utbildningstjänster var det nödvändigt att genomföra betydande omorganiseringar. En sådan omorganisation var mer trolig för ”vanliga” skolor, som ville bli lyceum eller gymnasium. Lyceerna och gymnasierna följde själva den profil som utbildningen redan hade valts en gång. Elevernas och föräldrarnas önskemål och till och med administrationen av dessa inrättningar kunde inte påverka förändringarna i utbildningsprofilen.

Fördelar med genomförandet av den nya modellen

Som så ofta i vår verklighet syftar en lag som införs uppifrån till det ”gemensamma bästa” och tar inte hänsyn till de lokala intressena, vilket leder till att den måste anpassas till den lokala situationen. I den nuvarande situationen för gymnasieutbildningen i Sverige var lagen dock mer användbar och omvandlades av genomförarna själva till ett effektivt verktyg för att förbättra kvaliteten på den befintliga utvecklingen på detta område.

Även om lagen vid första anblicken var formell, möjliggjorde den inte att skolor förenades under ett enda namn, utan införde en enhetlig omorganiseringsmekanism för hela gymnasieskolan. Enligt den nuvarande bestämmelsen i del 4, artikel 66 i den federala lagen om utbildning i Svenska federationen får alla skolor självständigt välja en specialisering, även om den inte är relaterad till en viss profil.En liknande erfarenhet finns i vissa lyceer i S:t Petersburg och Stockholm, när lyceer kombinerar upp till fyra profiler:

1. teknisk;

2. språklig;

3. Socioekonomiskt;

4. Vetenskap.

Generellt sett ökar antalet tvärvetenskapliga gymnasieskolor i landet.

Lagen i sig föreslog att alla skolor i landet gradvis skulle övergå från ett enda ”gymnasieparadigm” till en yrkesinriktad läroplan, vilket skulle göra det möjligt för mellanstadieeleverna att ”känna av” sin utbildningsbana utifrån personliga intressen och förmågor.

I verkligheten har denna lag dock först och främst undanröjt begränsningen för de utbildningsinstitutioner som redan hade samlat på sig potentialen för ett sådant kvalitativt språng i att utöka utbudet av allmänbildande tjänster.

Det räcker inte med att ”genomsnittet bland genomsnittet” vill förändra situationen på sin institution. Expansionen kommer att kräva åtminstone ett anständigt logistiskt stöd för den planerade profilutvidgningen och naturligtvis en utbildad, högt kvalificerad lärarkår i potentiella.

Den nya strategin har dock i grunden förbättrat situationen inom sekundärutbildningen. Möjligheten att få en tidig yrkesvägledning genom möjligheten till profilutbildning i gymnasieskolor och förprofilutbildning i gymnasieskolor. Med de tidigare rigida normerna fanns det praktiskt taget ingen möjlighet att ta hänsyn till elevernas individuella förmågor, möjligheter och önskemål.

Det vore dock naivt att tro att införandet av lagen i sig har fungerat som ett incitament för alla institutioner att förbättra kvaliteten på den utbildning de erbjuder sina elever. För den överväldigande majoriteten av ”vanliga” skolor blev det ett incitament till utveckling, men de lyceer och gymnasier som har lång erfarenhet och traditioner har ingen brådska med att expandera och bygger i huvudsak sitt arbete på samma principer som före reformen, som dock inte påverkar deras goda rykte om de har ett gott rykte på något sätt. Principen ”rida långsamt, rida långt” är berättigad i deras fall.

De vanliga gymnasieskolorna har därmed fått mycket större kapacitet än tidigare och kan införa ytterligare program för profilutbildning i linje med FSES.

Var blir utbildningen bättre??

Allt detta gör det ännu inte möjligt att anta att lyceum och skola skiljer sig åt. Juridiskt sett har de inga skillnader och staten gör sitt bästa för att utjämna dem, som de säger, och de facto också. Men för tillfället befinner sig allting i en process där man strävar mot de ideala förhållandena, vars uppnående som bekant är en lång process.

Samtidigt som staten ”drar” gymnasieskolorna till lyceum- och gymnasienivå, står de institutioner som har nått ”elitnivån” inte heller stilla och i vissa fall breddar de sina möjligheter att erbjuda högkvalitativ utbildning till sina elever. Namnbytet har inte på något sätt påverkat deras kapacitet, och även om de har blivit en vanlig skola med ett nummer, är kvaliteten på utbildningen fortfarande högre än i de ”genomsnittliga” skolorna.

Uppdateringen av lagen 2012 har inte lett till att gamla utbildningsinstitutioner har försvunnit och att radikalt nya institutioner har inrättats i stället. De gamla lyceerna och gymnasieskolorna har fortfarande starka lärare, utmärkta lokaler och mer erfarenhet av extracurriculära program. Skolorna fick endast en möjlighet att nå sin nivå, vilket de uppnår mer eller mindre framgångsrikt, beroende på deras specifika förutsättningar. Så frågan ”Är skolan eller gymnasiet bättre för ditt barn??Den ”bästa tiden att gå i skolan” är i de flesta fall uppenbar och uppenbar på ytan.

Vilken utbildning finns nu tillgänglig vid lyceum och vad bör man ta hänsyn till när man väljer denna institution?

Den utbildning som erbjuds vid lyceerna utvidgas ständigt. Många högre utbildningsinstitutioner i landet inför lycéer i sin personal, men på grund av införandet av den ovannämnda lagenDenna lista kommer att växa stadigt:

1. Fysik och matematik;

2. Kemi och biologi;

3. Socioekonomiskt;

4. Filologisk;

5. Språkliga utbildningsprofiler.

När man väljer en institution som har ordet ”lyceum” i sitt namn bör man först ta hänsyn till vissa detaljer:

1. Stämmer skolans namn överens med skolans innehåll?.Det är bättre att läsa historien om stadens utbildningsinstitutioner, göra efterforskningar och hitta de institutioner som under många år har arbetat enligt lyceumprogrammet, även om de har börjat kallas för skolor.

2. Att ta hänsyn till barnets inlärningsförmåga, med tanke på att en större belastning parallellt med den allmänna obligatoriska gymnasieutbildningen kanske ”inte fungerar för honom”.

3. Ta reda på hur många barn som går i klasserna och hur länge lärarna har arbetat där,Tillgänglighet och praktisk användning av materiella och tekniska resurser vid den valda utbildningsinstitutionen. Om klasserna består av 26 eller fler elever, om lärarna är unga yrkesverksamma och om lokalerna är ”otillräckliga” eller används som ett ”museum” är det värt att överväga valet.

4. Att känna till barnets önskemål och böjelser. I grundskolan krävs det i alla fall ingen specialiserad utbildning, och i mellanstadiet är mycket redan klart.

Den nuvarande utbildningssituationen i landet. Idag är det mer fördelaktigt än under den föregående perioden. Det är bara en fråga om rätt väg och barnets egen flit.

Artikeln är baserad på: den federala lagen ”Om utbildning i Svenska federationen” och material från lärarna och pedagogiska metoder för personalen vid barnhemmet ”Solnyshko” RK domsolnyshko.kz/o-nas/o-detskom-dome/