Hur man har tålamod med barn

”Det bästa sättet att göra barn goda är att göra dem glada” (Oscar Wilde)

Ofta i processen för kommunikation och uppfostran av barn visar vuxna aggression, ilska, nervositet, otålighet, otålighet. Detta beror på att alla deras tidigare livserfarenheter är baserade på det faktum att de har varit tvungna att interagera med andra vuxna som har haft liknande erfarenheter, liknande attityder och liknande mentala attityder. Det är därför svårt för dem att fördjupa sig i den konventionellt lekfulla atmosfären i barndomsupplevelser, att förstå deras motiv och mål för beteendet.

Varför barn ”blåser sig själva ihjäl”

”Om barn ”besvärar” sina föräldrar betyder det att de ännu inte har vuxit upp och behöver uppfostras” (John Gray)

Barn är ytterligare en irritationsfaktor, och det är ett faktum. Det är nödvändigt att säkerställa deras normala existens, och i gengäld kan man få en mängd nya frågor, krav och vandalistiska handlingar. Av någon anledning har evolutionen inte brytt sig om att ge barnen ytterligare psykologiskt skydd. Hos däggdjur till exempel tar processen med att växa upp och ”vårda”, att föra erfarenheter vidare, ungefär 1/30 av en livstid; det finns praktiskt taget ingen konflikt mellan generationerna där, man överlever, växer upp och förökar sig.

Hos människor tar det upp till 1/3 av uppväxten och den sociala anpassningen, och detta sker i flera steg med olika psykofysiologiska parametrar. Det finns alltid konflikter mellan ”fäder och söner”, mänskligheten använder inte bara tidigare erfarenheter utan berikar dem ständigt och bygger upp dem. Den vuxnes auktoritet kan spåras tillbaka genom den mänskliga utvecklingens historia: den föregående generationen försvarade välkända föreställningar och traditioner på bekostnad av framsteg och införandet av ny teknik.

”De små fröna av fostran utvecklas så småningom till djupa rötter av dygd och moral” (. Mazzini)

Därför måste alla vuxna förstå de viktigaste skillnaderna mellan dem själva och deras barn:

1. Den vuxne är starkare, Men denna makt och auktoritet har han fått för att skydda och stödja de yngre, inte för att förtrycka och förödmjuka dem. Om du agerar med förbud och begränsningar kommer du att få en svag och svagt sinnad person, eller en hemlighetsfull och envis person.
2. Barn utvecklas genom att leka, de kan inte använda ”vuxna” föremål och artefakter. De använder konventionella saker och tecken för lek och kognitiva situationer, detta bör erkännas och uppmuntras som ett sätt att utvecklas.
3. Barnen förstår inte ”gränserna” för kommunikation och beteende. De kan skrika, få vredesutbrott, förstöra saker, störa rutiner. De måste lära sig att förhandla, hålla löften, interagera med andra.

Användbara vuxenregler för beteende med barn

”Agera alltid så att dina barn respekterar dig tillräckligt mycket, men inte är rädda för dig. Pålägg dem inte de dygder som du själv inte har. Barnen tittar ju på dig och drar de rätta slutsatserna” (André Morois)

Tänk tillbaka på din barndom och dela dina erfarenheter i två delar: vad du gillade (sorglöshet, vuxenhjälp, lek och skoj) och vad du inte gillade och ville åtgärda (kissel, semlor, skrikande och hotfulla föräldrar). Du har en fantastisk möjlighet att bete dig som en ängel eller Anton Makarenko med dina barn.

”Äkta föräldraskap består inte av teoretiska regler, utan snarare av praktiska övningar” (.. Rousseau)

Försök därför att använda dina pedagogiska talanger även i kritiska, ovanliga situationer när ditt barn stjäl saker i affären eller kallar grannens barn för namn.

1. Upprepa samma sak om och om igen.Du kommer att behöva upprepa hundratals, tusentals gånger att ”sitta rakt upp, inte böja dig framåt”, ”säg tack eller snälla”, ”be om tillåtelse att ta andras saker” och många andra världsliga sanningar. Du måste ändra dem från externa till interna, interna, upprepbara och automatiska, så att de kan läras in och användas automatiskt.
2. Diskutera svåra och konfliktfyllda situationer, erkänn fel, detta kommer att framhäva dina styrkor ytterligare. Ett sådant uppriktigt och ansvarsfullt beteende är ett oförglömligt exempel för ditt barn och visar att även de allvarligaste meningsskiljaktigheterna kan diskuteras och kompromisser kan nås. Be om ursäkt när det är nödvändigt, och ange alltid varför: ”Förlåt att jag skrek åt dig när du var stygg”, ”Förlåt att jag inte höll mitt löfte om att ta en promenad i parken, vi ska definitivt försöka gottgöra dig i morgon”.
3. Beakta motiv, inte resultat. Ett barn agerar sällan trotsigt mot vuxna för att göra dem arga och oförskämda, så det är helt fel att tro att ett barn gör det ”med flit, för att förstöra mitt humör”. Det är både ofördelaktigt och farligt att ge honom en anledning till bestraffning, dessutom är barnet uppriktigt fäst vid sina föräldrar och har inte för avsikt att förvirra eller störa dem i onödan.
4. Sätt tydliga gränser för kompetens och lydnad genom tydliga, praktiska regler. Om du nu tillåter ditt barn att göra en smoothie med olika drycker betyder det inte att det spontant får tillgång till all mat i kylskåpet och att det får göra kemiexperiment hemma. Du måste ha ”kontrollfraser” som kan stoppa ditt barn även i ögonblicket av högsta kreativa inspiration, när han eller hon är redo att upptäcka formeln för ”filosofens sten”. Till exempel: ”Vi kom överens om att vara rimliga”, ”Jag ber dig att sluta”.

”Livet är en kamp, och du måste förbereda dig för den redan från barnsben. Vänner och kamrater vårdar mycket bättre än föräldrar, eftersom de inte präglas av medlidande” (André Morois)

När du känner att tålamodets bägare är full och du är redo att skrika, skälla ut, hota, förolämpa ditt barn, använd stoppskyltar – det här är fraser som hjälper dig att sluta. De bör mentalt be sig själva att avbryta det negativa flödet av känslor. Till exempel: ”Jag önskar att de skulle göra så här mot mig?”, ”Jag kommer att skämmas över det om en halvtimme?”, ”Vad gör det för skillnad?? Vad kommer att leda till?” och liknande.

Det viktigaste är att undvika ytterligare spänningar efter att ett nervöst sammanbrott har begränsats. Även om du har lyckats hålla dig tillbaka för tillfället har orsakerna till och konsekvenserna av barnens ”brott” inte försvunnit. Du behöver bara säga: ”Barn, jag är väldigt arg och jag kan tappa humöret, så jag föreslår att ni går till ert rum så kan vi prata om det senare. Tro mig, de förstår intuitivt när föräldrarna skämtar och när de verkligen är redo att vidta drastiska åtgärder.

”Föräldraskap är ett system med regler om vad du ska göra och, ännu viktigare, vad du inte ska göra” (.. Rousseau)

Förresten fungerar den här tekniken med ”uppskjuten betalning” utmärkt när barnen bråkar och blir arga på varandra. Om de kommer för att klaga kan du säga: ”Jag är upptagen nu, vi kan prata om det ikväll. Det är mer sannolikt att barnen själva har hanterat den problematiska situationen eller att de har glömt sina små äventyr. Detta kommer att bidra till att öka deras förmåga till samförstånd och ansvarstagande samt deras samarbetsvilja.

Bestraffning – när och hur mycket

”När ett barn är skrämt och oroligt på många sätt börjar det känna sig ensamt och försvarslöst redan från mycket ung ålder” (Dmitry Pisarev)

Med ordet ”bestraffning” menar vi en uppsättning uttryck och handlingar, motsatsen till uppmuntran; vi utesluter helt och hållet moraliskt eller fysiskt våld. Som psykologisk och pedagogisk praxis visar leder våldsamma bestraffningar inte till korrigering eller förbättring av resultaten, utan försvårar bara den ömsesidiga förståelsen.

Mobbning, hot, ultimatum, utpressning, aggressiva avsikter och andra former av psykologiskt våld (raseriutbrott, skandaler, simuleringar) bör inte användas. Det hjälper till att möta tillfälliga utmaningar, men på lång sikt leder det till misstro, hemlighetsmakeri, tvivelaktigt beteende, psykiska trauman och kronisk stress med oåterkalleliga konsekvenser. Orsakar neuroser, tvångstankar och tvångshandlingar (tvångssyndrom).

Fysisk bestraffning är dessutom oacceptabel, den är förödmjukande för både barn och vuxna och kan ge minnesvärda och till och med permanenta skador. Det minskar avsevärt auktoriteten och trovärdigheten hos vuxna som inte kan bevisa sin åsikt, övertyga dem om att de har rätt. Om vi ständigt använder fysisk bestraffning vänjer sig barnen vid det och uppfattar det inte längre som ett tecken på misstag.

Lektioner, skolarbete och idrottsaktiviteter bör inte användas som straff så att de inte får en negativ uppfattning. Det hjälper inte att få ett barn att lära sig en lång text utantill, skriva om halva en anteckningsbok eller sitta på huk tvåhundra gånger. Även detta undergräver alla familjemedlemmars värdighet och väcker en motvilja mot sådana övningar.

”Slitna kläder kan stoppas, men ett sårat hjärta kan inte sys”(Henry Longfellow)

Hur man använder straffet, som kommer från ordet ”admonition”, dvs. en instruktion, en instruktion:

1. På nivån för ord och uttryck– Visa hur skadad och obehaglig denna attityd är för dig: ”Jag är förolämpad över att du inte följde min begäran”, ”Jag är upprörd över ditt beteende i butiken, vi var till och med tvungna att gå och hann inte köpa nya leksaker”.
2. På åtgärdsnivå– Begränsa tiden för spel och underhållning – ta till exempel inte bort en pryl som du har gett dem, men begränsa användningen till 5 minuter. Korrigerande åtgärder – skäll inte ut för smutsig färg, utan städa upp och städa upp tillsammans.

Det svåraste testet för barnet, som kan tillämpas ibland som en sista utväg, är distansering (separation). På ett mentalt plan kanske du säger ”Jag är inte redo att prata med dig nu, du lurar och sviker mig så ofta, jag måste tänka på vad jag ska göra härnäst”. Prata om dig själv, om dina känslor: ”Det är mycket svårt för mig att veta att jag ännu inte har lyckats få dig att berätta sanningen”, i stället för att skälla och tillrättavisa: ”Du är bara äcklig, en skurk och en lögnare.

På beteendesidan – lämna barnet bokstavligen ifred, men bara om det sker hemma. Springer, skriker, är envis – du behöver inte mobba eller övertala, gå till ett annat rum och tala om att du måste sköta dina egna angelägenheter. Oftast glömmer barnet från överraskningen att fortsätta ”konserten”, desto mer när det inte finns någon publik. Naturligtvis, när han har verkliga klagomål och tårar, bör du omedelbart ta reda på vad orsaken är och lugna barnet.

”Den som ska uppfostra ett barn på rätt sätt är dömd att för alltid hålla sig till sunda och rättvisa principer” (O. de Balzac)