Många människor blir äldre och inser att de inte gör rätt saker på rätt plats. De flesta utbildningar och coachningsseminarier ägnas åt ämnen som självidentitet, självpresentation, självpresentation, självförverkligande och liknande.
Det är därför som personligt självbestämmande och självutveckling är mycket populärt inom psykologin och bloggosfären, eftersom människor har blivit mer oberoende av familjens och samhällets föreskrifter.
Se målet – se inte hindren
Människor har idag betydligt mer fritid och möjligheter till personlig utveckling och kognitiv beteendeförändring, samtidigt som produktionscykeln optimeras och antalet anställda och chefer minskar överallt.
Dramatiska förändringar äger rum i massmedvetandet nu, när uppmärksamheten inom humaniora och massmedia riktas mot varje individs utveckling och förverkligande snarare än mot samhället, som utvecklas ganska stabilt och förutsägbart.
Staten försöker uppmuntra framväxten av aktiva och ansvarsfulla medborgare som följer lagen och tar hand om sina egna liv utan att be om ekonomiskt stöd. Det är därför även de statliga kanalerna ”främjar” bloggare, restauratörer, stylister och andra mediepersonligheter, men inte skördare och sjömän.
Den postindustriella staten gynnas av initiativrika, ansvarsfulla medborgare som kan starta företag eller produktion, vara kreativa, redo att samarbeta med myndigheterna och främja civilisatoriska framsteg. De statliga myndigheterna spenderar då mindre resurser på tillsyn och brottsbekämpning, utbildade och toleranta medborgare är lättare att kontrollera och konsolidera.
Problemen med en persons självbestämmande började få särskild uppmärksamhet när vetenskaper som psykologi, sociologi och andra började dyka upp. Denna trend tog successivt fart i samband med den vetenskapliga och tekniska revolutionen och 1960-talets konsumtionssamhälle. Varje generation aktualiserar på sitt eget sätt frågor som rör bildandet av självidentitet, självuttryck i familjen, samhället, yrket, konsten, politiken och andra områden av tillvaron.
I början av XX-talet skapade Frank Parsons, amerikansk professor, social reformator och offentlig person, på tröskeln till en stor ekonomisk kris en differentiell diagnostisk trend som skiljer ut medvetenhet och rationalitet i det personliga beteendet som de viktigaste egenskaperna för sociala och professionella val, som de viktigaste kriterierna för förverkligande av motiv och förmågor.
Han menar att motiven och målen för beteendet till stor del bestäms av atmosfären i föräldrahemmet, vilket strider mot allmänhetens krav på självständiga och oberoende individer som snabbt kan byta bostadsort och anpassa sig till arbetsmarknadens krav. Det var då som uppfostrings- och utbildningsfunktionerna snabbt började övergå från ett privat organ till ett statligt organ. Ett system med fri utbildning började utvecklas och banade väg för uppkomsten av en ”medelklass” med en oberoende och ansvarsfull mentalitet som kunde övervinna familjebarriärer och hinder för att gå tillbaka.
Teorin om kommunikativa och ledningsmässiga beslut uppstod på grundval av hans studier; den beskriver alla en persons handlingar utifrån hans familj och sociala samspel. Människor blir mer självständiga, de kan överge familje-, etniska och sociohistoriska traditioner, principerna om tolerans och integrativ kultur utvecklas överallt. Faktum är att det största hindret för självuttryck och självförverkligande idag är en persons egna motiv och attityder, snarare än familjens eller samhällets förbud och restriktioner.
Det finns tre steg från dröm till resultat
Självständiga initiativ från en person som inser och känner behovet av att separera familjen och mogna socialt är naturligtvis nödvändigt. Först då finns det möjlighet till kreativitet och självuttryck, till självförverkligande inom det valda området.
Självbestämmandeprocessen innebär psykologisk isolering från familjen, föräldrarna och den tidigare sociala kretsen. Det handlar om att fatta egna beslut på alla nivåer av familjeanknytning och, viktigast av allt, om att njuta av processen att växa upp. Faktum är att det är det som det handlar om, även fel beslut leder till slut till nöjet att lösa problem och få resultat.
”När en person vill agera söker han efter möjligheter, och när han inte vill göra det söker han efter skäl. Det är en lång och fascinerande resa: drömma – planera – göra. Framgång är aldrig en tillfällighet, utan alltid resultatet av en ihärdig och systematisk ansträngning. Många stannar kvar på drömnivå, eftersom hjärnan uppfattar imaginära händelser som halvt uppfyllda, eftersom tanken på dem ger så mycket glädje som om de hade inträffat i verkligheten.
Det är mycket svårare att genomföra planerna, och fler problem uppstår i genomförandefasen. Ingen kontrollerar eller övervakar våra egna avsikter, så det finns inget behov av att hållas ansvarig och att genomföra planer med en känsla av brådska. Människor vänjer sig vid att bli vägledda, beskyddade och rådgivna av vuxna eller överordnade. Om jag inte går till gymmet i dag eller skriver tjugo sidor av en långdragen roman kommer inga sanktioner eller straff att följa. Det är därför du kan göra det i morgon eller i övermorgon, eller någon gång senare.
De viktigaste problemen som följer med uppväxten, separationen från familjen och processen för självbestämmande:
Sammanfogning (fusion)– Föräldrarnas oförmåga att ”släppa taget” om sitt barn, tron att de ”vet bäst” vad barnet behöver. Irrationell önskan att dominera och underkasta sig, även på bekostnad av avkomman, som ett tecken på social omognad och misslyckande. Ofta åtföljd av en auktoritär relationsstil som utesluter diskussion och leder till missbruk, konflikter, överbeskydd och psykologiska trauman.
Det är också möjligt att sammanfalla utanför familjeförhållanden; till exempel i en nära grupp av medgrundare eller deltagare i ett kreativt projekt är det svårt för en person att fatta ett beslut om att lämna, att bryta en vanemässig relation. Så på vägen mot det du vill göra måste du först övervinna familje- och kontextuellt motstånd, eftersom varje grupp eller förening försöker upprätthålla likheten mellan alla deltagare.
Du har rätt att motivera din ”frånvaro” med konkreta skäl, så att din omgivning förstår din inriktning. Eller så kan du helt enkelt byta ut gamla hobbies mot nya, du behöver inte rapportera och diskutera dina planer.
Likgiltig attityd– Likgiltighet, ovilja att lämna föräldrahemmet eller att förändra sina rutiner och bekanta omgivningar eller att själv ordna sitt liv. Ofta oberoende av sin uppfostran, eftersom barn i samma familj kan reglera sina planer och livsviktiga aktiviteter mycket olika. Samma sak gäller för studenter från samma institution med samma betyg.
Vårt psyke strävar efter att upprätthålla ett ekonomiskt, energisparande läge utanför stressiga situationer, så man kan se att motiv och attityder har en varierande inverkan på graden av engagemang och intensitet. Känslomässigt, sensuellt – att visa sig snabbare och tidigare än andra, att förändras snabbt, att skapa en känsla av att tillhöra andras prestationer. Detta förklarar den positiva karaktären hos offentliga nyheter: människor känner att de har en direkt koppling till någon annans rekord eller ett framgångsrikt megaprojekt.
Kognitiv-intellektuell– ”smälta” spontana känslomässiga intryck, analysera, systematisera, välja det mest lämpliga. En person kan i oändlighet tänka igenom stora planer, men aldrig vidta en enda åtgärd.
Uppsåtlig handling– den svåraste delen av självförverkligandet, när stora drömmar och tankar måste omsättas i konkreta handlingar. Som ett resultat av många drömmar och planer genomförs sällan ens hälften av de nödvändiga åtgärderna. Detta beror inte på att någon lägger sig i, förbjuder eller hindrar honom, utan på att han inte kan övervinna sina egna hinder.
Skötsamhet– De flesta ”frivilliga” aktiviteter åtföljs av en oändlig process av ”prokrastinering”. Huvudproblemet för den som skjuter upp är inte ens att han blir ”distraherad”, utan att han senare upplever en känsla av skuld, underlägsenhet och brist. Därför bör man sätta upp mål som är uppnåeliga och inom räckhåll, inte jämföra sig med andra och bedöma de faktiska resultaten snarare än de önskade.
Det är mekanismen för uppskjutande som avgör vad som är ”nödvändigt” och vad som är ”önskvärt” när en person först utför de ”givna” uppgifter som är nödvändiga för att upprätthålla livets kretslopp. Till exempel studier, arbete och familjeförpliktelser, som är sammankopplade med andra människor och föremål för andras bedömning, medan ens egna hobbies lämnas till ”senare”.
Otillräcklig social anpassning– Konsekvenserna av för mycket föräldrakontroll, bristande uppmärksamhet, bristande övervakning och ignorerande av en ung människas grundläggande behov. Om det finns många komplex eller syndrom inom familjen (”offer”, ”otlichnik” etc.) är det inte möjligt att lyckas med det sociala livet.
Samma konsekvenser uppstår om man i skolan eller på jobbet har ett beteendemönster i ett team, där en person tycks få en viss status beroende på hans eller hennes förmåga att leda, kommunicera och slutföra individuella och gemensamma uppgifter. En stark stereotyp bedömning och självbedömning bildas, när slutsatser dras utifrån personens karaktär snarare än utifrån hans eller hennes förmåga.
Människor med samma intelligens- och kunskapsnivå anses vara ”dummare” eller ”smartare”, beroende på hur socialiserade de kan presentera sina prestationer. Oavsett hur genial en konstnär är, definieras hans eller hennes betydelse endast mot bakgrund av andra konstverk och den allmänna opinionen. Därför måste man alltid hitta en balans mellan sina egna och andras åsikter.
Det visade sig att det inte finns något som hindrar en från att göra vad man vill, om man går från den känslomässiga nivån (drömmar) till den reflekterande nivån (planer) och vidare till den viljemässiga uppfyllelsen(resultat). Människor klarar de två första nivåerna med ambitiösa idéer ganska bra, men väldigt få är redo för mer konkreta åtgärder. Eftersom det inte finns någon garanti för en ”belöning” som för ett fullgjort obligatoriskt arbete, vägrar hjärnan att arbeta för att uppnå fantom, fantomresultat.
Försök att sätta upp uppnåeliga, kortsiktiga mål för de närmaste dagarna, som inte är beroende av andras synpunkter och åsikter. När du får minsta lilla resultat kommer du att tänka: det här är verkligt, det här är rätt, det här är roligt.
Hur hittar man balansen mellan att göra det man vill och det man måste göra?
Att hitta balansen mellan att göra det man vill och det man måste göra handlar om prioriteringar och att skapa en sund rutin. Det är viktigt att identifiera vilka uppgifter som är nödvändiga och göra dem i tid, samtidigt som man ger sig själv tid för att göra det man älskar och mår bra av. Det kan vara hjälpsamt att skapa en realistisk daglig eller veckovis schema för att fördela tiden mellan olika aktiviteter. Att sätta upp tydliga mål och strukturera sin tid kan hjälpa till att hitta balans och undvika stress. Kommunikation och samarbete med andra kan också vara viktigt för att minska på bördan av måsten och få mer utrymme för ens personliga intressen.
För att hitta balansen mellan att göra det man vill och det man måste göra är det viktigt att prioritera och planera. Genom att skapa en tydlig daglig eller veckovis schema kan man se till att både ens ansvarsuppgifter och ens personliga intressen får utrymme. Att sätta gränser och lära sig säga nej till vissa saker kan också vara avgörande för att upprätthålla balansen. Kommunikation med andra om ens prioriteringar och behov är också viktigt för att undvika överbelastning. Att ha en hälsosam och regelbunden rutin med tillräckligt med sömn, motion och avkoppling är även nyckeln till att inte låta stressen ta över. Balans handlar om att skapa en harmoni mellan ens måsten och ens vilja för att leva ett lyckligt och hälsosamt liv.
Hur hittar man motivationen för att göra det man verkligen vill, istället för att bara göra det man känner sig tvingad att göra?