8 största kräftdjur

*Recension av de bästa enligt redaktörerna. Om urvalskriterierna. Detta material är subjektivt, inte en annons och är inte avsett som en köpguide. Rådgör med en specialist innan du gör ett köp.

Kräftdjur är marina djur som tillhör släktet leddjur. Lever i havs- och sötvatten samt på land.

Till denna grupp av leddjur hör kräftor, kräftor, hummer, räkor osv.. Deras kropp består vanligtvis av tre delar: huvud, bröstkorg och buk. Täckt av ett hårt yttre skelett, en s.k. carapace. Kräftdjur fäller regelbundet av sig för att inte störa deras tillväxt. Dess bröstkorg och buk har parvisa lemmar som kan användas för att driva sig själv och för att äta.

Vissa kräftdjur betraktas som en delikatess och är en utrotningshotad art på grund av intensivt fiske.

Idag ska vi berätta om de största representanterna av denna art.

Rangordning av de största kräftdjuren

Nominering	plats	produktnamn	pris
De största kräftdjuren	1	Amfipoden	34CM.
2	Tasmanisk jättekrabba	46CM.
3	Jättelika isopoder	70CM.
4	Den tasmanska jättefärskvattenkrabban	80CM.
5	Kokosnötskrabba	100CM.
6	Amerikansk hummer	107CM.
7	Kamtjatkakrabba från Alaska	180CM.
8	Japansk spindelkrabba	600 cm.

Nr 8: Fjärilen – 34cm

Ranking: 4.3

Amfipoden är ett kräftdjur i ordningen högre kräftor.

Livsmiljöerna kan variera från sötvattensfloder till havets djup.

Amphipoden har en kropp som liknar räkornas. Kroppen är tillplattad på båda sidor, benen har olika struktur. De två första paren är utrustade med en tång för att ta upp maten. Spetsen på det andra paret ben slutar i bakåtböjda klor. På de övriga tre paren är klorna däremot vridna framåt. Dessa lemmar används av amfipoderna för att förflytta sig på ytan av födoväven.

I allmänhet är amfipoderna högst 10 mm stora, men det finns exemplar som kan nå upp till 28 cm. I Kermadec-trumman i västra Stilla havet hittades en gigantisk amfipod som var 34 cm lång. Storleken beror på djuphavsgigantism. Ju djupare vatten och ju högre atmosfärstryck, desto större är amfipoderna.

På 7:e plats: Den tasmanska jättekräftan – 46 cm

Betyg: 4.4

Den tasmanska krabban är en av de största medlemmarna i krabbfamiljen (grupp av tiobenta kräftdjur). Den lever, som namnet antyder, i vattnen i södra Australien och på ön Tasmanien och kan bli upp till 46 centimeter lång.

Den tasmanska jättekrabban finns på 20-820 meters djup. Dessa kräftdjur föredrar silt- och bergsubstrat. Äter as och små marina organismer. Ibland blir även deras släktingar till mat.

Den tasmanska krabban är en av de längst levande arterna. De kan vara så gamla som 20 år. Ju äldre krabban är, desto mindre sannolikt är det att den flyttar sig. Vuxna krabbor byter skal ungefär vart tionde år.

Som alla krabbor har den tasmanska jättekrabban tio par lemmar – bröst- och bukbenet. En tång är den största. De tjänar till att skaffa föda, försvara sig och slåss om sina honor. De andra lemmarna används för att förflytta sig och stoppa maten i munnen.

Djuren skiljer sig från kräftorna genom att de har en liten buk som ligger under bröstet, vilket inte hindrar dem från att röra sig. Deras hud ersätts av ett kittliknande skal som skyddar dem från fiender. Detta gör det svårt för djuren att växa, så de löser detta problem genom att ändra det. En krabba utan skal blir mjuk och försvarslös, så under bildandet av en ny ”dräkt” gömmer den sig på ett gömställe och växer.

6:e plats: Jättelik isopod – 70 cm

Ranking: 4.5

De jättelika isopodliknande kräftorna (eller isopoderna) är släkt med myggorna, men de är större än de senare. De kan bli upp till 70 centimeter.

Kräftan beskrevs för första gången 1879. Den franska zoologen Alphonse Milne-Edwards. Han tittade på en sorts jättelik isopod. Den fiskas från botten av Mexikanska golfen i Atlanten. Equus-kräftan har varit en stor upptäckt för vetenskapen. På den tiden trodde många att det inte fanns något liv i djuphavet.

Isopoderna ser ut som vedsvampar. Deras kroppar är täckta av styva plattor som skyddar dem vid fara. Den isopoda kräftan krymper när den konfronteras med rovdjur som inte kan tränga igenom dess pansar.

Dessa havsdjur är köttätande. Vattenlevande organismer och långsamma fiskar är deras föda. Samtidigt kallas jätteisotoper ofta för havsrensare, eftersom det är de som äter upp kadaver av hajar, valar och andra djuphavsvarelser. Men om det är ont om mat kan jättarna inte äta under långa perioder. Deras svältperiod kan vara upp till fem år.

De likafotade kräftorna lever mestadels i ganska djupt vatten och föredrar ensamhet.

5:e plats: Tasmanisk jättefärskvattenkräfta – 80 cm

Betyg: 4.6

Den tasmanska jättefärskvattenkräftan är det överlägset största ryggradslösa sötvattendjuret i familjen kräftdjur. De lever uteslutande i floder under 400 meter över havet i norra Tasmanien. Upptagen i den röda boken som en utrotningshotad art.

Den här kräftan är mycket kräsen när det gäller sitt hem. Den gillar att slå sig ner i skuggan av lugna floder och bäckar med rent, friskt och svalt vatten.

Kan ha olika färger – beroende på var de lever: från grönblått till brunt. Enstaka blå kräftor.

Allt i dammen fungerar som mat. Gamla löv, trä, fisk, ryggradslösa djur – det som den största sötvattenskräftan älskar.

De brukar hålla sig borta från större djur och fiskar eftersom de är en delikatess för dem.

Den tasmanska jättefärskvattenkräftan betraktades en gång i tiden som en jätte. 80 cm i längd – den verkliga storleken på dessa jättar. Den väger cirka 5 kg. Men nu är kräftan på väg att dö ut. De når en maximal storlek på 40-60 cm.

Den reproduktiva processen hos denna kräftdjursart är långvarig. Männen är reproduktiva vid 9 års ålder och kvinnorna vid 14 års ålder. ”Hanarna” har också ett riktigt harem med flera honor. Kräftor får ”barn” ganska sällan – en gång vartannat år. Äggen läggs på hösten. Kräftorna kläcks endast på sommaren.

På grund av intensiv fångst, försämrad vattenkvalitet och intensivt jordbruk har kräftbeståndet minskat dramatiskt. I dag anses arten vara sällsynt och allt görs för att bevara den. För kräftfiske döms ett bötesbelopp på 10 000 euro ut. Australiska dollar.

4:e plats: Kokosnötskrabba – 100 cm

Betyg: 4.7

Kokosnötskräftan är en ensamlevande flodkräfta av arten tiobenig kräfta. De är landlevande varelser. Lever på öar i djungeln i Indiska oceanen och Stilla havet.

Kroppen består av ett kraftigt exoskelett, en frambening med 10 lemmar och en bukhåla. Det första paret ben är en tång, som palmtjuven använder för att äta kokosnötter och för att ta tag i.

De två följande paren är utformade så att de inte bara kan förflyttas horisontellt utan även vertikalt. Det fjärde paret gör det möjligt att fånga insidan av skalet eller resterna av kokosnöten. Det sista paret korta ben har olika betydelse för båda könen. Honorna använder dem för att ta hand om äggen och hanarna för att para sig.

”Palmtjuven” har fått sitt smeknamn för sin förmåga att ta kokosnötter direkt från palmerna för att smaka på fruktköttet. Samtidigt har forskare bevisat att en enstöringskrabba endast kan öppna sig för Padang.

Vuxnas kost innehåller också nötter, frukt och frön. Även kärnan i ett fallande träd anses ätbar för kräftor.

”Palmtjuven drar sig inte för kannibalism. Med sitt utmärkta luktsinne hittar den snabbt mat.

Under häckningssäsongen går honorna ut i havet och lägger sina ägg i vattnet. Larverna kläcks och lägger sig sedan på botten. ”Barnen” är mjuka och försvarslösa. Gömmer sig i tomma skal av blötdjur för att skydda sig. Kan bli upp till 1 m lång med stigande ålder.

Eremitkräftan lever i grunda hålor vars väggar och bottnar är klädda med kokosfibrer. Kan också leva i sprickor och torkade korallrev. Maj väljer ofta ett träd som sitt hem.

Köttet från palmtjuven anses vara en sällsynt delikatess, och därför är den också en utrotningshotad art.

3:e plats: Amerikansk hummer – 107 cm

Betyg: 4.8

Den amerikanska hummern lever på Nordamerikas Atlantkust. Föredrar grunt vatten och avskilda områden som kan ge skydd mot fiender. Den äter fisk, blötdjur och små kräftdjur. Sover på dagen men är mycket aktiv på natten.

Avser leddjur i familjen kräftdjur. Kan väga upp till 4 kg. Kan vara ganska varierande i storlek. Standarden är mellan 20 och 60 centimeter. Undantaget är mer än 1 m. De anses vara de tyngsta i ordningen leddjur.

Har tio par ben. Den första har klor för jakt och självförsvar. De andra används för transport.

Föredrar en eremitlivsstil. Om de bildar familj har de ett ovanligt förhållande till sin make/maka. Två humrar konkurrerar ständigt med varandra. Den svagare kommer att dra sig tillbaka, men på lika villkor kommer kampen att pågå till den första segern.

Den amerikanska hummern har ett skarpt öga och en multifunktionell mun som inte bara kan ta emot mat, utan också bära jord och förflytta sig när deras lemmar är skadade.

Den kan leva upp till 50 år.

Hummerkött anses vara en populär delikatess. Kan ätas kokt eller ångad. En del människor är emot att fånga hummer som livsmedel eftersom de tillagas levande.

2:a plats: Alaskan Kamchatka krabba – 180 cm

Betyg: 4.9

Kamtjatkakrabban från Alaska kommer ursprungligen från Fjärran Östern och norra Stilla havet.

Det finns tre sorter av detta djur: guldkrabba, blå krabba och röd krabba.

Försök att flytta den sistnämnda arten till Barents hav för fångst i Europa har gjorts vid flera tillfällen. År 1932. Det fanns inget tillförlitligt sätt att leverera den. År 1951. misslyckades också av liknande skäl. Bara tio år senare gjorde chefen för den östasiatiska flottan, Yury Didenko, ett lyckat försök att transportera Alaskas kungskrabba med flyg. På grund av acklimatisering är 90 % av äggen döda. Sedan dess har endast vuxna personer levererats.

Till och med 1977. Krabban flögs in med flyg, och först senare involverades järnvägen.

Populationen av dessa djur växer snabbt och Kamtjatkakrabban från Alaska fångas nu av fiskare på den norska sydvästkusten.

Alaskas krabba är en allätare. Äter blötdjur, små kräftdjur, sjöborrar och ekollon. Maten slits sönder av klorna och benen och käkarna hjälper till att dela upp den och mala den. Den högra klon är avsedd för fast föda. Den sprider upp havstulpaner och krossar skelettet hos marina organismer. Endast mjuk mat tas upp med vänster klo.

Till skillnad från den amerikanska hummern har kungskrabben dålig syn. Det är också en känsla. Därför måste den förlita sig enbart på sitt känselspröt.

Till skillnad från många av sina avlägsna släktingar kan det här djuret varken simma eller gräva. Samtidigt är det ett relativt snabbt kräftdjur. Tack vare sina kraftiga ben kan krabban förflytta sig snabbt. Hastigheten på en rak och jämn yta är 2 km/h. Den färdas inte mer än 10-13 km per dag på grund av sina sicksackrörelser.

Krabborna övervintrar långt från stranden på ett medeldjup på upp till 200 m. Inte gå i dvala och förbli aktiva. Under migrationen separerar hanar och honor och reser i parallella rader.

Efter ungefär en månad börjar parningstiden, varefter honan lägger ägg på sina bukben. Efter parningen separeras individerna igen och börjar återigen vandra. Men den här gången söker den inte längre skydd utan mat.

Alaskas röda kungskrabba är den största underarten. Dess pansar är 28 cm brett och benen är upp till 180 cm breda. Väger upp till 12,7 kg.

Rang 1: Japansk spindelkrabba – 600 cm

Betyg: 5.0

Den japanska spindelkrabban är den största leddjuret i världen av kräftdjur. Dess totala kroppslängd kan uppgå till 6 meter och dess framben kan sträcka sig upp till 3 meter. Sköldpannan är dock inte lika ”massiv” och blir ungefär 45 centimeter lång. På grund av detta är japanska spindelkräftor inte särskilt ”tunga”: den högsta registrerade vikten var 20 kg.

Hittades i Stilla havet nära de japanska öarna. Dess livsmiljö är steniga eller sandiga bottnar på 150-300 meters djup. Under parningstiden lever de på grunt vatten. Den inträffar tidigt på våren när fångst är förbjuden.

Larverna kläcks vid 15-18 °C. Överlevnadstemperaturen är 11-20 °C.

Den japanska krabbspindeln har ett lugnt beteende. Tillbringar större delen av sin tid med att leta efter föda och vandra runt på havsbotten. Liksom sin släkting från Kamtjatka kan den inte simma. Den äter ensam och är en enstöring av livsstil. Trots sin stora kroppsstorlek jagar den inte, utan föredrar att äta asätare. Därför är smaken av spindelkrabba bitter. Äter ibland alger och små ryggradslösa djur.

Sköldpansaret förändras inte under hela livet, men benen förlängs med åldern. Lemmarna hjälper till att klättra på hög höjd, men inte att ta tag i föremål.

Legenden säger att detta kräftdjur kan skada människor, men det är inte sant.

Hans livslängd är mer än femtio år. Om en japansk krabbspindel hålls i ett terrarium kan den leva i ett sekel.