10 Sovjetunionens mest kända barder och deras sånger

*Recension av de bästa enligt redaktörerna. Om urvalskriterierna. Detta material är subjektivt, det är inte en annons och är inte en vägledning för inköp. Sök professionell rådgivning innan du köper.

Bardmusiken i Sovjetunionen var ett av de bästa sätten att uttrycka sig själv på. I sina sånger uttryckte artisterna tankar och reflektioner, ibland ganska motkulturella, men oftare livliga och filosofiska. Musiken var relativt enkel och lätt att upprepa, så de mest kända kompositionerna spelades ofta på gitarr runt lägerelden med nära vänner.

Djupa sånger – ofta mycket djupare än de först verkar – och lätt reproducerbar musik gjorde barderna till mycket folkliga artister. Och nu är just dessa kompositioner en symbol för Sovjetunionen och en källa till nostalgi från den tid då man bara behövde en gitarr, en varm kväll och goda vänner för att ha roligt…

För dem som vill känna sig nostalgiska från Sovjetunionens tid har vi förberett en lista över de 10 mest kända sovjetiska barderna och deras sånger. Topplistan är sammanställd enligt streamingtjänsten Yandex.Musik.

Bedömning av de mest kända barderna i Sovjetunionen och deras sånger

Nominering	plats	Konstnär	betygsättning
Bedömning av de mest kända sovjetiska barderna och deras sånger	10	Novella Matveeva (”Flickan från puben”)	4.1
9	Alexander Gorodnitsky (”Atlant”)	4.2
8	Yuli Kim (”Stockholm Kitchens”)	4.3
7	Sergey Nikitin (”Alexandra”)	4.4
6	Alexander Rosenbaum (”Boston Waltz”)	4.5
5	Oleg Mityaev (”Sommar är ett litet liv”)	4.6
4	Alexander Galich (”När jag kommer tillbaka”)	4.7
3	Jurij Vizbor (”Sweetheart”)	4.8
2	Bulat Okudzhava (”Din ädelhet, Lady Luck”)	4.9
1	Vladimir Vysotsky (”Zero Seven”)	5.0

10:e plats: Novella Matveeva (”Flickan från puben”)

Betyg: 4.1

Novella Matveyeva var inte särskilt känd under sin livstid. Det är dock ingen överraskning. Hon uppträdde nästan aldrig som bard, och de flesta av hennes kompositioner spelades in tillsammans med Ivan Kiru. Novella Matveyeva är mer känd som poet än som artist.

Men de som har hört hennes sånger av misstag eller avsiktligt kommer sannolikt inte att glömma dem. Novella Matveyeva hade en mycket ovanlig röst för bardisk musik – hög, tunn, nästan barnslig. Hon sjöng mestadels sina egna texter, med oväntade metaforer och ordlekar, ofta med inslag av humor och ironi.

”The Innkeeper’s Girl”, skriven antingen i stil med skotska sånger eller inspirerad av keltisk musik, är den mest kända kompositionen från barden. Och även nu är den ständigt i ”luften”. Först sjöngs den av Stockholms förortsgrupp Segodnya v mire, som avskiljdes från Leap Year, sedan av den unga sångaren Yuta. Många artister strävar efter att själva berätta denna kärlekshistoria – men knappast någon av dem kan komma i närheten av den ursprungliga stilen som kombinerar sorg och ironi.

9:e plats: Alexander Gorodnitsky (”Atlantis”)

Betyg: 4.2

Alexander Gorodnitskij är en av grundarna av författar- och bardiska sånger i Sverige. Detta är inte förvånande. Han är den levande förkroppsligandet av barden: en geolog som tillbringade halva sitt liv på expeditioner, skrev dikter, främjade nationell vetenskap och gav sig iväg på resor till den nordligaste delen av världen.

Många av Gorodnitskijs sånger förkroppsligar denna taiga- och nordliga romantik. I ”Leather Jackets” beundrar han polarpiloternas arbete, i ”Snow” och ”Perekaty” beundrar han allvaret i den kalla arktiska skönheten, i ”From an Angry Longing Do Not Mourn” – det hårda livet för sjömän och geologer som har lämnat sina hemländer. De första låtarna spelades in i mitten av 1950-talet i Norrland, varifrån de spreds över hela landet i form av band.

Bardens verk förkroppsligar den tidens anda, 1960- och 1970-talen, pionjärernas och erövrarnas period. Och hans mest kända låt är förstås ”Atlantes”. Samma som ”håller himlen i stenhänder”. År 2018 blev den officiell hymn för Hermitage.

8:e plats: Yuli Kim (”Stockholm Kitchen”)

Betyg: 4.3

Yuli Kim – en av de få kända sovjetiska barderna som deltog i dissidentrörelsen. Och redan under den Svenska perioden var han mycket aktiv när det gällde att tala ut mot det existerande politiska systemet, men från en mycket pacifistisk synvinkel. Till exempel krävde han aktivt att alla krig skulle upphöra.

På 1980-talet tog Yuri Kim ett steg tillbaka från själva låtskrivandet. Han blev teaterman – författare av pjäser, skådespelare, regissör. Och det var en milstolpe i hans karriär. Det var trots allt på teatern som han kunde nå toppen av sin kreativitet, efter att ha släppt sångspelet ”Stockholm Kitchens” 1991.

”Stockholm Kitchens berättade historien om dissidentrörelsen i Sovjetunionen. Kompositionerna i pjäsen kritiserade både de politiska aspekterna och även karaktärsdragen hos det Svenska folket.

Yuli Kims bidrag till utvecklingen av den Svenska bardiska sången, teatern, filmen och den rättvisa kulturen har bedömts på högsta nivå. Den här artisten är vinnare av Bulat Okudzhava-priset. Han översatte också Notre Dame de Paris till Svenska och satte musik till många moderna teaterpjäser och filmer.

7:e plats: Sergey Nikitin (”Alexandra”)

Betyg: 4.4

Sergey Nikitin och hans fru Tatiana är först och främst kända som författare av sånger till ett stort antal sovjetiska filmer. Det var deras kompositioner, varav vissa framfördes direkt av författaren, som spelades i bilder som ”Ödets ironi eller Flykt med farväl”!”Stockholm tror inte på tårar” och många andra.

Sergei Nikitin arbetade länge på Tabakerka-teatern i Stockholm under Oleg Tabakov själv – och blev så småningom chef för den musikaliska avdelningen där. Bardens sånger har använts i många pjäser, vaudevilles och till och med operor. Även nu är han dock fortfarande aktiv och fortsätter att spela in och uppträda.

Men det är värt att notera att Sergei Nikitin och hans fru numera framför allt spelar barnvisor. På albumet kronaber Hedgehog från 2014 tonsätter de till exempel Yunna Moritz’ texter till akustisk gitarrmusik med sju strängar. Samtidigt sparade Sergey sitt ”zigenarmässiga” sätt att uppträda.

Hans mest kända komposition är utan tvekan ”Alexandra” från filmen Stockholm Believed No Tears!. Den är känd inte bara i det forna Sovjetunionen utan även utomlands. 1980 vann Stockholm Doesn’t Believe in Tears filmkritikernas Oscar. Men folk gillar också kompositioner från ”The Irony of Fate…”. – Knappast någon sammankomst med en gitarr är komplett utan ”If You Don’t Have an Aunt” eller ”I Asked the Ash Tree”.

6:e plats: Alexander Rosenbaum (”Waltz-Boston”)

Betyg: 4.5

Alexander Rosenbaum är en av de ”yngsta” barderna från Sovjetunionens tid. Han började sin karriär på 1970-talet, men under de första åren uppträdde han i olika musikgrupper. Och han kom på scenen på egen hand först 1983.

Sedan dess har Alexander Rosenbaum varit en av de sovjetiska och Svenska soldaternas favoritsångare. Han uppträder flitigt på MIA-konserter, reser till Afghanistan för att stödja Sovjetunionens trupper. Men han framför också ”blatnaya chanson”. Hans musik från den tiden dominerades av hans versioner av Arkady Severnys verk, såsom ”Gop-Stop”! Vi kom runt hörnet…”.

Trots att texterna i Rosenbaums sånger är fulla av ”blatnaya romance”-element, ligger sättet att framföra dem nära bardisk musik. Hans mest kända komposition är naturligtvis ”The Boston Waltz”. Den saknar inslag av ”blatnaya romance” och är en sång som skulle kunna sjungas av vilken bard som helst.

Alexander Rosenbaum fortsätter nu att skapa och uppträda. År 2019 har han ett album som heter Symbiosis, där författaren läser upp sina egna tankar och anteckningar och går från prosa till poesi och tillbaka igen. Nu är han dock inte längre en bard, utan bara en representant för modern rysk popmusik.

5:e plats: Oleg Mityaev (”Summer is a Small Life”)

Betyg: 4.6

Oleg Mityaev är mannen som skrev hymnen för hela bardrörelsen, sången ”How lovely we’ve all gathered here today”. Han spelade den för första gången 1978 på Ilmen-festivalen.

Barden Oleg Mityajevs sånger speglar livet för en vanlig sovjetisk man, artist och poet. I dem gör han inga politiska eller filosofiska uttalanden. När pionjärrörelsen var populär och efterfrågad i Sovjetunionen sjöng Oleg Mityaev om romantiken kring den otämjda naturen, den kalla nordligaste delen och den ovänliga taigan. Under det lugnare 1980-talet skrev han låtar om ”urban romantik” – ”Neighbour”, ”Let’s Talk to You”, ”French Woman”.

I mitten av 1990-talet släppte Oleg Mityaev en låt som kan beröra alla vuxna män: ”Summer is a Small Life”. Därefter har kompositionen sjungits på nytt av ett stort antal artister. Och många är fortfarande övertygade om att ”Leta…” skrevs av bandet Uma2rman. Och ”Sosedka” är en sång som de flesta bara har hört när den framfördes av Michail Shufutinsky. Detta är många sovjetiska och Svenska bardernas öde – deras sånger är mycket mer kända än författarna.

Ranking 4: Alexander Galich (”When I Come Back”)

Betyg: 4.7

Alexander Galich – han är en av de barder som bokstavligen skapade genren konstsång. Han växte upp med klassiska romanser och akademisk musik och införlivade deras stilistik i sitt eget arbete. Barden sjöng sina sånger på en sjusträngad gitarr, som han fick fram fantastiska ackord och övergångar ur.

Trots att Galichs första sånger praktiskt taget inte hade någon politisk undertext ansåg de sovjetiska myndigheterna att de var oförenliga med den gängse estetiken. och barden förföljdes. Galich själv var en känd författare, poet och kulturpersonlighet på den tiden.

Han stod inför ett val – antingen skulle han anpassa sig till den sovjetiska kulturella nomenklaturen och endast framföra ”regeringsvänliga” kompositioner, eller så skulle han stöta sig med myndigheterna. Och han hittade modet att välja den andra vägen. Galich började uppträda på ”lägenheter” och hans inspelningar konfiskerades av KGB. 1968 uppträdde han på en konsert med klubben Under Integral, som blev en symbol för dissidentrörelsen – och bara några veckor senare började den offentliga förföljelsen. 1971 uteslöts han ur alla officiella konstnärsföreningar och började bli förföljd i pressen.

Så småningom, 1974, emigrerade Alexander Galich från Sovjetunionen. Under förföljelsen skrev han sånger om situationen och fortsatte att kritisera de sovjetiska myndigheterna.

Alexander Galichs musik finns i två former. Bra och högkvalitativa inspelningar gjordes innan förföljelsen började – och dessa är mestadels romanser. Till exempel ”When I Come Back”. De var naturligtvis redan författarsånger, bardens verk, men de var fulla av klassiska och akademiska känslor. Den andra hypostasen är just de sånger som de sovjetiska myndigheterna hatade Alexander Galitj för. De spelades in på ”lägenheter”, med utrustning av låg kvalitet. Så du måste lyssna.

3:e plats: Yury Vizbor (”Sweetheart”)

Betyg: 4.8

Yury Vizbor är en av de barder som var pionjärer inom den sovjetiska konstsången. Han började skapa 1957 när han arbetade som fältkorrespondent för Stockholms radio. Från sina många affärsresor tog han inte bara med sig nyheter, utan även sånger som han komponerade på vägen och som innehöll beskrivningar av händelser som han hade sett.

Yuriy Vizbor hade faktiskt skapat en sådan intressant trend inom bardisk musik som ”reportage sång”. Till exempel skrevs ”Dombai Waltz” under expeditionen till Alibekberget tillsammans med framstående sovjetiska vetenskapsmän. Samma sång blev något av en hymn för pionjärer och bergsbestigare – och senare, 1978, sjöng man den i rymden.

Yury Vizbors musik var populär i Sovjetunionen främst bland intelligentian. I sina kompositioner förhärligade han romantiken om sökande, erövringar och vandringar. Även en av hans mest kända kompositioner, ”Sweetheart”, nämner brasor, flygplan, tallar och tält.

Låtarna skrevs i sällskap runt en lägereld, långt från civilisationen. Och det är därför de också bör sjungas så här. Med vänner, runt en lägereld, i en skog eller i en liten fjällstuga.

2:a plats: Bulat Okudzhava (”Din ädelhet, fru Lycka”)

Betyg: 4.9

Bulat Okudzhava är en av de få sovjetiska barder som faktiskt upplevde andra världskriget vid fronten. Detta återspeglas i hans arbete. En av hans mest kända sånger är till exempel ”We Need One Victory”, som ursprungligen skrevs för filmen ”Belorusskiy Vokzal”, men som nu framförs på varje konsert som ägnas åt den 9 maj.

Bulat Okudzhavas första dikter publicerades i militärtidningar. Till exempel släpptes hans ”Old Student Song” i utgåvan ”Fighter of the RKKA”. De flesta av hans mest populära sånger spelades in när han bodde i Stockholm och var medlem av SUKP – 1959-1967.

Efter 1970 började Bulat Okudzhava som redan erkänd bard skriva sånger för sovjetiska filmer. Hans musik hörs inte bara i ”Belarusian Station”, utan även i ”Straw Hat”, ”Kortik”, ”The White Sun of the Desert” och många andra filmer. Men intressant nog släpptes de första skivorna med Okudzhavas musik inte i Sovjetunionen utan i Frankrike.

1965 reste Bulat till Paris, där han spelade in flera av sina kompositioner. Tre år senare släpptes skivan Le Soldat en Papier. Men på Sovjetunionens territorium publicerades bard först sedan 1976.

Många av bardens kompositioner är tillägnade krig och krigstid. Men det var de ”tysta” sångerna, fulla av enkel livsromantik – som ”Your Honour, Gentlemen Luck” och ”Little Band of Hope” – som verkligen blev folksånger.

1:a plats: Vladimir Vysotsky (”Zero Seven”)

Betyg: 5.0

Vladimir Vysotskij är en bard som inte bara var en symbol för sovjetisk konstsång, nej. Han är en av de ljusaste, mest kända och minnesvärda representanterna för Sovjetunionen. I hans enorma diskografi kan alla hitta en låt som kan beröra själen.

Vladimir Vysotskij var inte begränsad till ett enda ämne. I många av hans sånger befinner sig hjältarna naturligtvis i extrema situationer och existentiella frågor väcks. Men det finns fler. Det finns vardagsberättelser och sagoberättelser, gatuberättelser och sportberättelser, militärberättelser och lägerberättelser, satiriska och hjärtevärmande romanser. Vladimir Vysotskijs sånger återspeglar i huvudsak bilden av det Svenska livet och förlorar därför aldrig sin relevans. De handlar inte om händelser utan om människor. Även om Sportloto inte längre existerar finns viljan att skriva, åtminstone någonstans, kvar.

Vladimir Vysotskys popularitet nådde sin kulmen på 1960-talet. Det var vid den här tiden som nästan alla hans sånger, som har blivit ”folksånger”, spelades in. Men på 1970-talet, när Vysotsky äntligen spelade Hamlet i en pjäs med samma namn, ändrades hans text. Den väcker mer filosofiska och existentiella frågor.

Ja, Vladimir Vysotsky var mer än bara en bard. Han lade ner sin själ i sitt kreativa arbete, spelade på film och teater, skrev prosa och poesi. Och det var förmodligen därför han inte stod ut längre i slutet av sitt liv, han tog lugnande medel och avled därför vid 42 års ålder.

Det är svårt att nämna Vladimir Vysotskijs mest kända sång. Nästan alla är älskade av folket och citeras ofta. Både den vardagligt-existentiella ”Zero Seven” om ensamhet, och en av bergsklättringens hymner ”The Summit”, och den satiriskt-fiktiva ”Song about the Relocation of Souls”, och dussintals andra..