10 av världens längsta ormar

*Redaktörens syn på det bästa. Om urvalskriterierna. Detta material är subjektivt, inte en annons och fungerar inte som en vägledning för inköp. Innan du köper en produkt bör du tala med en professionell person.

Ormar är inte precis varelser som man beundrar och beundrar. Rädslan för reptiler är särskilt framhävd i Hollywoods B-filmer, där resenärer som vandrar genom djungeln oundvikligen attackeras av en 20 meter lång jättelik anakonda och aktivt biter i dess utskjutande kroppsdelar.

I verkligheten är den mycket mer blygsam. Naturligtvis finns det ormar som kan slå och chockera med sin längd. I Guinness rekordbok finns till exempel en 9,75 meter lång nätpyton! Om den kunde stå på sin svans skulle huvudet hänga i höjd med fönstren på tredje våningen.

Andra ormar kan dock överraska dig med sin längd. Vissa finns till och med på ”våra breddgrader” (eller snarare inte). Vi har sammanställt en lista över de 10 längsta ormarna i världen.

Översikt över världens längsta ormar

Nominering	plats	Namn	Maximal längd
Klassificering av de längsta ormarna i världen – foton, namn och beskrivningar	10	Viper (upp till 1,9 m)	1,9 .
9	Orientalisk brun orm (upp till 2 m)	2.
8	Bushmeister (upp till 4 m)	4.
7	Black Mamba (upp till 4 m)	4.
6	Vanlig boa (upp till 4 m)	4.
5	Indisk pyton (upp till 5 m)	5.
4	King Cobra (upp till 5,71 m)	5,71.
3	Burmesisk (mörk tiger) pyton (upp till 5,74 m)	5,74.
	2	Anaconda (upp till 6,7 m)	6,7.
1	Den nätpyton (upp till 9,75 m)	9,75.

 

10:e plats: Viper (upp till 1,9 m)

Poäng : 4.1

Den giftiga huggormen tillhör familjen jätteormar och är den längsta medlemmen i sitt släkte. Detta är faktiskt en av de största ormarna i de postsovjetiska republikerna. Förekommer i Transkaukasien, Azerbajdzjan och Armenien.

Ormens förkärlek för torra klimat har dock resulterat i att denna orm är den mest utbredda i nordvästra Afrika. Chansen att stöta på den när man åker på semester till Georgien är praktiskt taget obefintlig.

Att huggormen är farlig för människor går tillbaka till de gamla perserna, som myntade dess namn. Lokalt översatt som ”järnklubb”. Den här reptilens gift är det mest giftiga i familjen, så det krävs omedelbar läkarvård efter ett bett. Med tanke på var denna reptil lever är det få som överlever och behöver träffa en läkare. Å andra sidan föds huggorm oftast upp i ormbunkar och mjölkas eftersom dess gift används för att framställa mycket effektiva medicinska och diagnostiska medel.

9:e plats: Orientalisk brun orm (upp till 2 m)

Betyg: 4.2

Den orientaliska bruna ormen, även kallad nätorm, är en medlem av aspid-familjen och en av dess största medlemmar. De är också mycket giftiga. Särskilt hårt drabbade av denna reptil är invånarna i Australien, där faunan i princip är mycket ovänlig.

Den största faran med denna reptil kommer från dess beteende och diet. Ormen livnär sig främst på gnagare och försöker därför hålla sig i närheten av människorna, där den tror att det finns gott om möss. Och även många gömställen. Därför ses reptilerna ofta i lador, soptippar, höskjul och andra avskilda platser.

Ormen blir plötsligt aggressiv när den möts. Även ”våra” huggormar försöker krypa bort från människor, men denna aspid – tvärtom – stiger upp från marken som en kobra, svänger och hoppar och biter människor. Ett gift som består av neurotoxiner och koaguleringsmedel och som sprids ganska snabbt i kroppen. Dödsfrekvensen av bett om de inte behandlas är cirka 20 %.

Forskare i Australien har till och med gett ut en guide om vad man ska göra om man kommer i kontakt med boa constrictor-ormen. Det är meningen att den ska kalla på hjälp omedelbart. Det är dock inte tillåtet att suga giftet, eftersom det kan göra det svårt att ta upp mediciner.

8:e plats: Bushmeister (upp till 4m)

Betyg: 4.3

Bushmeister är den största huggormen i Sydamerika. Vissa exemplar av denna mycket giftiga reptil kan bli upp till 3 meter långa. Forskare rapporterar också om sällsynta observationer av 4 meter långa reptiler.

Ormens tänder växer i takt med längden. De ”små” exemplaren är 2,5 cm långa, medan de större är 4 cm långa. Beten är farliga inte bara på grund av giftet utan också på grund av det höga traumat.

Bushmeister vet hur man ”skrämmer” sitt byte. Även om ormen inte har någon ”skrammel”, kan den tack vare en speciell form av fjäll på svansen skapa ett karakteristiskt ljud genom att slå dem mot växtstammar. Så när du vandrar genom Colombias eller Ecuadors djungler är det värt att lyssna på världens ljud.

Trots sin stora storlek och sina långa tänder är buskmeistern inte alltför farlig för människor. Dödligheten i samband med bett är upp till 12 %, även hos svaga och sjuka människor. Detta beror på att bushmeistern injicerar en hel del gift – cirka 400 mg. Liksom andra huggormar och aspiter består den till stor del av neurotoxiner som har en mycket negativ effekt på offrets nervsystem.

7:e plats: Black Mamba (upp till 4 m)

Betyg: 4.4

En av de farligaste afrikanska ormarna, den svarta mambaen, är imponerande inte bara på grund av sin storlek utan också på grund av sin giftiga natur. När det gäller dödlighet tar den ledningen. Faktum är att den är mycket ”generös” med gift och injicerar 10-30 dödliga doser av neurotoxiner i sitt byte.

Eftersom den svarta mamman lever i ett område med mycket liten medicinsk eller vetenskaplig kunskap är det mycket svårt att fastställa dess exakta dödlighet och farlighet. Endast enstaka fall kan beskrivas. Och de är inte särskilt glada. Den är till exempel känd för att dö på mindre än en timme efter att ha blivit biten.

Det är inte den mörka färgen på fjällen som ger den här långa ormen sitt namn, som man kanske tror. Mambas käftar är svarta. Det är därför reptilen har fått sitt namn.

Intressant nog har den svarta mamman några mycket effektiva naturliga fiender. Gula mongos älskar att äta denna orm och dess nervsystem är motståndskraftigt mot neurotoxiner. Och det är från dessa djur som Kiplings Ricky-Ticky-Tavy är baserad. Men bli inte för upphetsad över gula mungos – de bär på stelkramp och rabies. På det hela taget är Sydafrika knappast mindre vänligt än Australien.

Rang 6: Boa Constrictor (upp till 4 m)

Betyg: 4.5

Boa constrictor finns främst i terrarier. Den är lätt att föda upp och kräver lite underhåll, bara rätt temperatur och ett index av ultraviolett ljus. I fångenskap känner den sig väldigt bekväm och blir lätt 4-4,5 meter lång.

I det vilda är den här ormen inte så lång – den kan bli upp till 2-3 meter. Finns främst i Sydamerika och föredrar att bosätta sig nära vattendrag. Liksom andra boa constrictors är den inte giftig och dödar sitt byte genom att strypa det genom att svepa sig runt kroppen i ringar. De är dock inte aggressiva, så även de största exemplaren är ganska säkra för människor.

Människor är dessutom en av de största fienderna till boa constrictor i naturen. Ormen fångas för sitt skinn och kött. Boa constrictor har en slående, kontrasterande färg som gör den attraktiv för tjuvjägare. Färgen varierar beroende på livsmiljö – argentinska representanter är nästan svarta och brasilianska representanter har ljusa rödaktiga nyanser.

Nr 5: Indisk pyton (upp till 5 m)

Betyg: 4.6

Den ljusa tigerpython är en underart av den svarta python, som är infödd i Indien, Pakistan och Bhutan. Det är faktiskt därför den fick sitt namn. Ormen är stor men inte giftig, så den är imponerande förutom sin storlek – vissa exemplar ”växer” upp till 5 meter långa.

Reptilens föda består av olika smådjur, som det finns gott om i den indiska djungeln. Pytonerna hoppar på sitt byte, lindar in det i ringar och kväver det. Trots sin imponerande längd är den inte farlig för människor – den är inte aggressiv och försöker inte döda något levande.

En gång i tiden led denna pyton mycket av tjuvjägare. Ormen jagades främst för sin päls, som har en distinkt ljusbrun färg. Jakt är numera förbjuden, liksom otillåten internationell handel med skinn.

4:e plats: King Cobra (upp till 5,71 m)

Betyg: 4.7

Kungskobran är den längsta giftiga ormen i världen. Det är faktiskt därför den fick sitt namn. Den ser dock imponerande ut och är värd den ”kungliga” titeln: kontrasterande svartvit färg, distinkt huva, aggressivt upprätt hållning.

Den är också mycket intelligent. Därför försöker den vara mycket sparsam med sitt gift. När den stöter på människor gör den vanligtvis ”blanka” bett, eftersom den förstår att den inte kan svälja det tvåbenta däggdjuret. Endast i sällsynta fall sprutar den gift. Och i mängder som överstiger många gånger den dödliga dosen. I vissa fall kan den vara dödlig inom 15 minuter efter att ha blivit biten.

Kungskobrans huvudsakliga utbredningsområde – Indien och andra asiatiska länder. Denna reptil ses mycket sällan i djurparker på grund av sitt aggressiva beteende och sin dåliga överlevnad i fångenskap. Den längsta medlemmen av arten hittades dock i London Zoo med en längd på 5,71 meter. I det vilda blir den vanligtvis 3 eller 4 meter lång.

3 plats: Burmesisk pyton (upp till 5,74 m)

Betyg: 4.8

Den mörka tigerpython är en av de största pytonerna i familjen. En orm från Illinois safaripark, kallad ”Baby”, har en maximal längd på 5,74 meter. I det vilda är dessa reptiler något kortare – exemplar på 5 meter har registrerats och väger imponerande 75 kilo.

Burmesisk pyton finns, som namnet antyder, främst i Myanmar, Nepal, Kambodja och vissa indiska regioner. De försöker medvetet föda upp den i den amerikanska delstaten Florida, där den smälter väl in i det lokala ekosystemet.

Liksom den blonda tigerpyton är den mörka pyton varken farlig för människor eller giftig. Deras föda består av små och medelstora däggdjur, som dessa långsamma ormar fångar mestadels på natten. Varelsen sväljer antingen sitt byte omedelbart (om det inte är särskilt stort) eller stryper det genom att slå sina handleder runt det.

Reptilen lever bra i fångenskap. Den finns inte bara i djurparker och ormar, utan även i privata terrarier. kännetecknas av enkel skötsel och ett intressant sätt att utfodra. Tigerpytonerna kan inte sluta äta sin mat, och därför bör de inte få frukost mer än en gång om dagen. Ormen är bra i fångenskap och uppfödare har till och med lyckats föda upp flera ”raser” (morfer).

Andra plats: Anaconda (upp till 6,7 m)

Betyg: 4.9

Anakondan är den största av boa constrictors. Den här ormen är omgiven av många rykten och överdrifter om sin storlek. Och dess livsmiljö – regnskogar och träsk i Amazonas, där inte många människor har satt sin fot – ger bara bränsle åt bluffarna.

Inofficiellt har ormar med längder på 8,43 m, 8,53 m, 11,43 m, 18,59 m och 24,38 m fångats. Men alla dessa är bara förfalskningar. 2016 genomförde biologer och herpetologer en studie och fann att den maximala längd som anakondor kan nå är 6,7 meter. De största observerade exemplaren överskred 6-metergränsen med bara några få centimeter.

Vad anakondan däremot har är sin vikt. Även relativt ”korta” individer, omkring 5 meter långa, kan nå en vikt på 70 kilo. När de når 6 meter blir de de tyngsta av alla reptiler.

Det är därför anakondor väljer regnskogar. I vattenpölar, floder och sumpig terräng är det lättare att röra sig när man är en av de tyngsta reptilerna. De livnär sig främst på däggdjur och fåglar, särskilt de som kommer till vattenhålet. Men den kan också äta andra ormar ibland – det har förekommit att den har ätit en pyton i ett zoo.

En av ormens mest intressanta egenskaper är att den är äggläggande. Den har alltså ägg, men de ”mognar” i moderns livmoder och läggs sällan. Dessutom kan anakonda övervintra under hungerperioder, vanligtvis under torka när de reservoarer där ormen lever torkar ut och inte längre är intressanta för de djur som kommer för att dricka.

1:a plats: Mesh Python (upp till 9,75 m)

Betyg: 5.0

Officiellt är världens längsta orm, enligt Guinness rekordbok, en nätpyton som fångades på en indonesisk ö 1912. Från mun till näsa var det 9,75 meter.

Andraplatsen tillhör också nätpytonerna. Den här gången var det en fånghona som hette Samantha. Fladdermusen mättes 2002 och är fortfarande 7,5 meter lång.

Och även tredjeplatsen tillhör den nätpyton som är en av de mest kända! Hanen Samantha, som levde i Columbus Zoo i USA, kunde växa till 7,3 meter.

I det vilda är de dock inte så stora. Efter en storskalig undersökning i södra Sumatra, där tusentals ormar mättes, var det möjligt att fastställa den genomsnittliga storleken på en vuxen reptil – från 2 till 6 meter. Det största vilda exemplaret var en 6,95 m lång hona. Hon led dock av undernäring – efter tre månaders svält vägde hon bara 59 kg.

I det vilda finns nätpytonerna främst i djungeln. På Java har de hittats i skogar på relativt hög höjd – 1200 meter över havet. Ormen lever på land och simmar bra, vilket är anledningen till att den ibland fiskas i öppet hav.

Medelstora till stora däggdjur utgör huvuddelen av reptilens kost. Meshpytonerna har varit kända för att attackera boskap (t.ex. getter och grisar) och även för att ge sig på hundar. Fångas ofta av fladdermöss – direkt i luften, dinglande från grenar. De är inte farliga för människor – även om de teoretiskt sett kan strypas har de också en aggressiv läggning – inga kollisioner med människor har registrerats. Dessutom hålls nätpytonerna ofta i terrarier, djurparker och ormbunkar.