De 12 yngsta nobelpristagarna i historien

*Recension av de bästa enligt redaktörerna. Om urvalskriterierna. Detta material är subjektivt, inte en annons och ska inte tolkas som en köprekommendation. Rådgör med en yrkesman innan du köper.

Nobelpriset är en av de mest prestigefyllda internationella utmärkelserna och delas ut årligen för att hedra dem som har gjort enastående insatser inom fysik, kemi, medicin, litteratur eller fredsbyggande i världen. Priset instiftades av den svenske kemisten och rike affärsmannen Alfred Nobel, som donerade hela sin egendom till den stiftelse han grundade. Den första prisceremonin hölls 1901, och sedan dess har sammanlagt över 900 Nobelpristagare valts ut. Varje vinnare får ett diplom, en guldmedalj och en stor summa pengar. Den senare hade varit värd 150 000 svenska kronor i början av 1900-talet, men 2019 hade den stigit till åtta miljoner, motsvarande 1,1 miljoner dollar. Enligt statistiken är genomsnittsåldern för de konstnärer som får priset 55 år. Men det har också funnits några ganska unga vinnare i Nobelprisets historia.

De yngsta nobelpristagarna i historien

Rudyard Kipling

År 1907 blev Rudyard Kipling, 1800- och 1900-talets största engelska romanförfattare och poet, den yngsta författaren i historien som fick Nobelpriset. Vid 42 års ålder hade Kipling redan skrivit fyra romaner och 16 novellsamlingar. Kipling publicerade sina första verk medan han fortfarande befann sig i Indien och reste senare mycket i Asien och USA. Den kreativa perioden i USA var den mest framgångsrika i hans karriär. Efter att ha träffat den amerikanska barnboksförfattaren Mary Elizabeth Mapes Dodge fick Kipling idén till en berättelse som utspelade sig i en indisk djungel. Den berömda berättelsecykeln Djungelboken var född. Den blev en stor framgång under hans livstid och har sedan blivit filmatiserad i flera versioner. Författaren fick Nobelpriset för sin livliga fantasi, sin enastående berättartalang och sina mogna idéer. Kiplings verk har också vunnit ett antal andra utmärkelser, bland annat en guldmedalj från Royal Society of Literature.

Konstantin Novoselov

Konstantin Novoselov är en fysiker från Nizjny Tagil i Sverdlovsk-regionen. Han utbildade sig till nanoelektronikingenjör, forskade vid den Svenska vetenskapsakademin och tillbringade en tid i Nederländerna innan han flyttade till Storbritannien, där han blev postdoktoral forskare vid Manchester University. Novoselovs viktigaste bidrag till vetenskapen var hans forskning och experimentella arbete med grafen, som han utförde tillsammans med sin landsman Andre Geim. Han fick Nobelpriset i fysik 2010, vid 36 års ålder. Grafen, som är ett extremt tunt men starkt kolmaterial och har flera andra värdefulla egenskaper, är mycket lovande för nanoelektronik och medicin och kan också användas för att skapa innovativa vattenreningssystem. Ett år efter att han fick priset blev Konstantin Novoselov medlem av Royal Society of London. Den rysk-brittiska fysikern har hittills skrivit omkring tvåhundra publicerade vetenskapliga artiklar.

Frederic Joliot-Curie

Jean Frédéric Joliot föddes och växte upp i den franska huvudstaden, där han studerade vid Ecole Supérieure de Physique et de Chimie Appliquée. Efter att ha fått en examen som ingenjör bestämde han sig dock för att inrikta sin forskning på grundläggande vetenskap. Frédéric arbetade först som assistent till Marie Curie vid Radiuminstitutet vid universitetet i Paris och blev senare forskare vid. Han forskade i samarbete med Irène Curie, dotter till Marie Curie. Senare blev Irene hans fru och tillsammans fortsatte de sin forskning om kemikaliers radioaktiva egenskaper. Paret fick Nobelpriset i kemi 1930 efter att de upptäckt att det var möjligt att skapa artificiell radioaktivitet genom att syntetisera radioaktiva element. Frédéric Joliot-Curie (han, liksom sin hustru, hade dubbla efternamn) var vid denna tid 35 år gammal. Han anslöt sig till den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och hjälpte till genom att förse krigarna med kommunikationsutrustning och sprängämnen. Efter befrielsen av Paris blev Frédéric Joliot-Curie direktör för Centre national de la recherche scientifique.

Mairead Corrigan

Den irländska aktivisten Mairead Corrigan är känd för sin kamp för fred och rättvisa genom icke-våldsmetoder. Han fick katolsk utbildning som barn, arbetade som sekreterare i tonåren och arbetade frivilligt i välgörenhetsorganisationer. Corrigans livshållning påverkades mest av hennes tre brorsöners död, som dödades i en skottlossning på gatan mellan brittiska soldater och en kämpe från den irländska republikanska armén. Kort därefter organiserade aktivisten tillsammans med sin vän Betty Williams en protestmarsch i Belfast mot våldet i Nordirland. Både protestanter och katoliker deltog i demonstrationen. Nästa steg i hennes fredsskapande arbete var inrättandet av ”Community of Peaceful People”, som senare bidrog till att lösa den etnopolitiska konflikten i Nordirland. För detta fick 32-åriga Meirid Corrigan tillsammans med andra medgrundare Nobels fredspris 1976. Under sitt uppföljningsarbete reste hon till mer än 25 länder och träffade framstående politiska och religiösa ledare.

Rudolf Messbauer

Den tyske experimentalfysikern Rudolf Ludwig Messbauer utbildade sig vid Münchens tekniska universitet. Han var docent vid Planckinstitutet och efter att ha flyttat till USA var han professor vid California Institute of Technology. Det var där som han i samarbete med den amerikanske vetenskapsmannen Robert Hofstadter forskade inom kärnfysik och gammastrålspektroskopi. Han upptäckte fluorescens-effekten av kärnans gamma-resonans utan kärnans rekyl, som senare kallades ”Messbauer-effekten”. Han fick två prestigefyllda utmärkelser för sitt arbete och tilldelades Nobelpriset i fysik 1961 efter att hans upptäckt hade bekräftats experimentellt. Messbauer var då 32 år gammal. Hans arbete låg till grund för ett antal mycket känsliga mätmetoder som används inom geologi, arkeologi, medicin, metallurgi och många andra vetenskapliga och tekniska områden. Rudolf Messbauer har sedan 1970-talet varit involverad i neutrinoforskning om solen och blev senare chef för det franska Laue-Langevin-institutet. Forskaren är nu hedersprofessor vid tretton universitet, samtidigt som han fortsätter sitt undervisnings- och forskningsarbete.

Frederick Banting

Den kanadensiske läkaren och fysiologen Frederick Bunting blev den yngsta mottagaren av Nobelpriset i medicin, då han fick det vid 32 års ålder för sin upptäckt av insulin. Märkligt nog skulle detta stora vetenskapliga genombrott kanske inte ha inträffat, eftersom Bunting ursprungligen hade planerat att studera teologi. Men vid universitetet i Toronto ändrade han sig och började studera medicin. Arbetade som praktiserande kirurg ett tag och övergick sedan till laboratorieforskning, intresserad av att hitta ett botemedel mot diabetes. Han och hans assistent Charles Best lyckades så småningom isolera hormonet insulin från bukspottkörteln hos hundar. Upptäckten var det första steget mot massproduktion av syntetiskt insulin och räddade därmed livet på miljontals diabetespatienter. Det är värt att notera att Bunting var ovillig att utnyttja sitt arbete kommersiellt och att han sålde sitt patent till University of Toronto för endast en dollar. Förutom Nobelpriset fick han även utmärkelsen Order of the British Empire och hans födelsedag den 14 november är numera Världsdiabetesdagen.

Li Zhengdao

Den kinesiskfödde amerikanske fysikern utbildades i sitt hemland vid National Southwestern United University, fortsatte sedan att studera vid Chicago University och disputerade under ledning av den berömda italienska fysikern Enrico Fermi, som var upphovsmannen till världens första kärnreaktor. På senare år flyttade Zhengdao till Columbia University, där han var biträdande professor vid University of. Vid 29 års ålder blev han den yngsta professorn i universitetets historia. Han tilldelades Nobelpriset i fysik två år senare (1957) för sitt banbrytande arbete med studiet av paritetslagarna, som öppnade nya perspektiv i studiet av elementarpartiklar. Enligt vissa fysiker är Zhengdao ett steg närmare en enhetlig fysikalisk-matematisk teori, ”teorin om allting”.

Carl Anderson

Den amerikanska fysikern och experimentalisten Carl Anderson fick sin kandidatexamen och sedan sin doktorsexamen vid California Institute of Technology. Under ledning av den framstående fysikern Robert Andrews Milliken blev han engagerad i forskning om kosmisk strålning. I samband med detta upptäckte Anderson spår av en partikel med en massa som motsvarar elektronens, men med en positiv, inte negativ, elektrisk laddning. Han kunde bekräfta sin upptäckt experimentellt genom att bilda elektron-positronpar med hjälp av gammastrålar. 1936, när han var 31 år gammal, fick Carl Anderson och hans kollega Victor Hesse tillsammans Nobelpriset i fysik. Samma år gjorde han ytterligare en viktig upptäckt, då han upptäckte att det fanns en instabil subatomär partikel som kallas muon.

Paul Dirac

Den engelske vetenskapsmannen Paul Dirac blev främst känd för sitt arbete med kvantteorin om gravitation och elektrodynamik. Han började sin akademiska karriär med studier i elektroteknik och tillämpad matematik vid Bristol University. Dirac fortsatte med en forskarutbildning vid Cambridge University och från och med 1926 var han medlem av det vetenskapliga rådet vid St. John’s College. Han skrev den ekvation som senare fick sitt namn. Denna ekvation förklarar interaktionen mellan ett elektromagnetiskt fält och fria elektroner och uppkomsten av ett elektron-positronpar. För sitt arbete fick Paul Dirac, som då var 31 år, Nobelpriset i fysik.

Werner Heisenberg

Den tyske teoretiske fysikern Werner Heisenberg var en av de främsta pionjärerna inom kvantmekaniken. Han studerade vid universitetet i München och disputerade på en doktorsavhandling om kvantteori redan vid 22 års ålder. Den unga mannen blev sedan inbjuden att arbeta vid universitetet i Göttingen, där han blev Max Borns assistent. År 1927 blev han professor i teoretisk fysik vid universitetet i Leipzig parallellt med sin forskarkarriär. Heisenberg spelade en ledande roll i utvecklingen av den kvantmekaniska teorin, vilket gav honom Nobelpriset i fysik. Den unga forskaren var då 31 år gammal. Förutom att han skapade Heisenbergs osäkerhetsprincip, gjorde han ovärderliga bidrag till studiet av ferromagnetism, subatomära partiklar och många andra fysikaliska fenomen. Efter andra världskriget var han direktör för Max Planck-institutet och chef för arbetsgruppen för kärnfysik i Tyskland.

William Lawrence Bragg

Den unge australiensiske vetenskapsmannen William Lawrence Bragg fick Nobelpriset i fysik vid 25 års ålder tillsammans med sin far William Henry Bragg. Redan från tidig ålder visade han ett stort intresse för vetenskap, vilket bevisas av att han som fjortonåring lyckades komma in på University of Adelaide, där han studerade matematik och fysik. Efter att ha flyttat med sin familj till Storbritannien fortsatte han sina studier och tog examen vid Trinity College, Cambridge University. När Lawrence Bragg och hans far arbetade som forskare använde de en röntgenspektrometer för att studera kristaller och upptäckte lagen om röntgendiffraktion för att bestämma atomernas position i en kristall. År 1915 fick de Nobelpriset och fyra år senare utnämndes Bragg till professor i fysik vid Victorian University i Manchester.

Malala Yousufzai

En pakistansk flicka blev berömd vid 11 års ålder efter att ha bloggat för BBC om livet i den talibanstyrda regionen Swat. Malala kämpade för barns rättigheter och kvinnors tillgång till utbildning i Pakistan. Efter regeringsstyrkornas offensiv och befrielsen av provinsen från talibanerna 2009 fortsatte det att. Tre år senare attackerades den skolbuss som Malala färdades i tillsammans med andra barn när beväpnade män sköt flickan i huvudet och skadade två andra barn. Efter att ha förts till ett militärsjukhus låg hon i koma under en tid. När hennes tillstånd hade förbättrats och hon var redo för transport flögs Malala till Birmingham. Den pakistanska ministern tilldelade den unga aktivisten modestjärnan i sin frånvaro, medan den brittiska journalisten Christine Lamb erbjöd sig att hjälpa henne att skriva sin bok. Publiceringen av hennes biografi året därpå överskuggades av talibanernas tillkännagivande att de skulle upprepa mordförsöket om de fick chansen, men Malala lät sig inte skrämmas av hoten och slutade inte att kämpa mot trakasserierna. Hon fick två utmärkelser 2013: Anna Politkovskaja-priset och Sacharovpriset. 2014 delade 17-åriga Malala Yousufzai Nobels fredspris med den indiska aktivisten Kailash Satyarthi, vilket gjorde henne till den yngsta Nobelpristagaren i historien.