De 10 giftigaste ormarna i världen

*Bästa översikt enligt redaktionen. Om urvalskriterierna. Detta material är subjektivt, inte en annons och fungerar inte som en vägledning för inköp. Innan du köper den bör du rådfråga en professionell person.

Ormar finns på nästan hela vår planet, utom på Irland, Nya Zeeland och Antarktis. Oftast finns de i skogen eller öknen, men det har förekommit att ormar har setts i närheten av människans bostäder. Lyckligtvis är endast cirka 8 procent av de enormt många ormarterna giftiga. De attackerar också människor ganska sällan, endast när de känner att de utgör ett omedelbart hot.

I vårt urval presenteras tio av världens giftigaste ormar vars gift kan döda en frisk vuxen människa på mycket kort tid om inget motgift används. Det lönar sig att känna till dessa varelser och att vara mycket försiktig när man reser i områden där de förekommer.

Klassificering av de giftigaste ormarna i världen

Den bruna nätormen

Betyg: 4.1

Den här ormen har fått sitt namn från de stora sköldarna som täcker kroppen och som alla har en tunn mörk kant runt kanterna, vilket skapar ett nätliknande mönster på huden. Ormarna är mellan 1,1 och 2,4 meter långa. Arten lever på det australiska fastlandet, främst i den östra delen av Australien och även i delar av Nya Guinea. De är mycket tåliga mot värme och torka och kan anpassa sig till alla klimatförändringar.

Den bruna nätsnoken är mycket farlig för människan. Den jagar på dagen och kryper ofta in i husen för att gömma sig i skuggan. Dess diet är baserad på möss och råttor, och de flesta lever nära människor. Den nätformade huggormen är mycket aggressiv och ger ingen förvarning om ett angrepp; den rullar sig omedelbart upp i en åtta när den ser ett hot för att ta sin snabbaste och mest avlägsna språng. Giftet från denna ormart är en blandning av antikoagulantia och neurotoxiner. Offret svimmar vanligen efter några minuter och dör av massiv blödning och organsvikt om det lämnas obevakat. Statistiken visar att 80 % av alla giftiga ormbett i Australien orsakas av nätormar.

Kedjesnoken Viper

Betyg: 4.2

Kedjesnoken, eller Russells huggorm, är ursprungligen hemmahörande i Syd- och Sydostasien, främst på det kinesiska fastlandet, men även mer sällan på öar. De är större än genomsnittet och kan bli i genomsnitt 120 centimeter långa, ibland upp till 160 centimeter. Dess fjäll är täckta med ett mönster av ovala rombiska brunaktiga fläckar som ibland går in i varandra och liknar en kedja. En intressant egenskap hos kedjeslangen är de stora näsborrarna, som med tanke på de omfattande lungorna gör att den kan avge ett högt svischande ljud som en genomborrad boll. Denna skrämmande ”signalering” har gjort det möjligt för många människor att upptäcka huggormar i förväg och på så sätt undvika livsfara.

Den lever på torra platser, gömd i buskar, stenar och hålor. Den jagar endast i skymningen och på natten, på dagen kan man bara stöta på den här ormen i närheten av dess skydd. Russells huggorm äter bland annat små gnagare, ödlor, grodor och vissa fåglar.

Det gift som frigörs efter ett bett sänker blodtrycket i kroppen drastiskt och offret kan drabbas av hjärtsvikt redan efter 15-20 minuter.

Tigersnok

Betyg: 4.3

Tigerormen kallas så på grund av sin färg: huden är täckt av fläckar, som vanligtvis är olivröda eller bruna. Här finns den australiensiska kontinentens sydkust samt Tasmanien och Nya Guinea. Vuxna exemplar är mellan två och nästan tre meter långa. Tigersnoken jagar mest på natten, i öken- och gräsmarker. Allt den kan svälja, från ägg och kycklingar till ödlor, måsar och gnagare, är lämpligt.

Arten är mycket försiktig och undviker människor till varje pris, och föredrar att hålla sig borta från människans bostäder. Angrepp sker vanligtvis bara om ormen trampas på av misstag och inte märks i gräset.

Tigersnoken är extremt giftig – dess körtlar innehåller tillräckligt med gift för att döda flera hundra människor. När det intas påverkar det nervsystemet och leder så småningom till kvävning eller hjärtförlamning. Ett litet djur kan dö på några sekunder efter ett bett.

Den tvåfärgade pelamid

Betyg: 4.4

Bicolor pelamid är en uteslutande marin orm som aldrig kryper i land och som vanligtvis finns i öppet hav. Dess utbredning sträcker sig från östafrikas Stillahavskust till den amerikanska kontinentens västkust. Det har också gjorts upprepade observationer av röd pelamydas på ryskt territorialvatten. Ormen kännetecknas av sin kontrasterande svarta och gula hud och är vanligtvis inte längre än en meter lång.

Bicolor pelamidae är utmärkta simmare, de är mycket manövrerbara och kan röra sig både framåt och bakåt. De driver ofta i grupper och följer med årstidsströmmarna över relativt långa sträckor. Dessa ormar äter små fiskar och bläckfiskar. Möten mellan människor och pelamider sker vanligtvis ombord på fartyg när man fiskar med nät. Giftet från dessa ormar är extremt giftigt och kan lätt döda människor, men med tanke på att de är tröga på hårda ytor som fartygsdäck är sannolikheten för ett bett inte särskilt stor.

Skallerorm

Betyg: 4.5

Rattlesnake har fått sitt namn från den unika skällan i slutet av svansen, som består av horniga fjäll som ger ett speciellt ljud. Den här skällaren används för att skrämma bort fiender och signalerar att ormen är redo att attackera omedelbart om den blir hotad. I allmänhet är skallerormar ganska försiktiga och inte aggressiva om de inte provoceras.

De flesta av artens representanter lever i Nordamerika, men de kan ibland hittas i Sydostasien och i Sveriges östra delar. Äter främst varmblodiga djur: gnagare, fåglar och till och med kaniner, ibland fiskar och grodor. Skallerormar är skickliga jägare på grund av sin höga känslighet för atmosfäriska fluktuationer och den infraröda strålning som avges av ett potentiellt bytes kropp. Men deras syn och hörsel är relativt dåligt utvecklade.

Attacker på människor är oftast oavsiktliga och sker när en person kommer för nära en skallerorm. Faran lurar under trädstammar som fallit, i hålor, under ett tjockt lager löv. Skallerormens gift orsakar omfattande blödningar, kvävning, förlamning av rörelseorganen och senare andningssvikt. Lyckligtvis finns det nu ett effektivt motgift för att undvika dödsfall.

Nosy enhydrina

Betyg: 4.6

Nose-Engidrina är en marin ormart som finns längs kusterna i Syd- och Sydostasien. Den är vanligast i närheten av Indiens kustöar. Ormens kroppslängd är ungefär en meter, ormen har en speciell något långsträckt form, för vilken enhydrina, i själva verket, och fick sitt namn.

Den snubbnosiga enghydrina jagar när som helst på dygnet, simmar snabbt och kan dyka upp till hundra meters djup, så det är lätt att komma ikapp sitt byte. Kan stanna under vatten i fem timmar. Dessa ormar livnär sig på fisk.

Engidrines anses vara mycket aggressiva ormar som är redo att attackera vid minsta tecken på hot. Bara ett och ett halvt milligram av deras gift, som är rikt på neurotoxiner och myotoxiner, räcker för att vara dödligt.

Kung Kobra

Betyg: 4.7

Kungskobran är en av de mest kända ormarna i världen. Den är allmänt spridd i Sydostasien och förekommer oftast i Indien, Kina och Thailand. Den kännetecknas av sin stora storlek (den kan bli över fem meter lång) och sin distinkta ”huva” som gör att den inte går att skilja från andra ormar. Kungskobran kan också lyfta en tredjedel av sin kropp vertikalt över marken, vilket i första hand tjänar till att visa sin dominans när den möter mindre individer av arten.

Kungskobran har det vetenskapliga namnet Ophiophagus hannah, som betyder ”ormätare”. Och den jagar andra ormar, inklusive små kobror. De kan också äta små däggdjur och olika ödlor, t.ex. varaner.

Kungskobran är inte aggressiv och angriper sällan människor. De injicerar inte alltid gift i bettet, utan sparar det till jakten. Men om giftet kommer in i blodomloppet uppstår svår smärta, förlamning och hjärt- och kärlsvikt. Om ingen akut läkarvård ges kommer offret att falla i koma.

Tejp krait

Betyg: 4.8

De finns i den nordöstra delen av Indien, på den indokinesiska halvön och intilliggande områden samt på öarna Java och Sumatra. Den är starkt färgad med breda gula och svarta ränder. Den är ungefär två meter lång, men vissa stora exemplar kan bli mer än två och en halv meter långa.

Bandade kobror äter små däggdjur och amfibier på natten; på dagen vilar de under trädrötter, i hålor eller andra skydd mot solen. Kobran kryper ibland in i människors hus och utgör en allvarlig fara för människor på grund av sin irritabilitet och sitt starka gift. När den strimmiga krautan attackerar, ger den flera bett i rad och injicerar dödliga doser av giftet.

Svart mamba

Betyg: 4.9

Den svarta mamba får sitt namn inte från färgen på huden (som kan variera i nyans) utan från färgen på den svarta munnen, som den vanligtvis visar upp för att skrämma sina fiender. Den sydafrikanska kungskobran är föremål för många skrämmande legender bland lokalbefolkningen. De är mycket aggressiva och snabba och kan förflytta sig över korta sträckor i upp till 20 km/h.

jagar gnagare, ödlor, fåglar, andra ormar och liknande djur, huvudsakligen under dagtid. En orm lurar och biter flera gånger och väntar sedan tålmodigt på att offret ska dö. Och du behöver inte vänta länge, eftersom giftet från black mamba, som är baserat på dendrotoxiner, kan döda en elefant på tre ton på ungefär en dag. Om en person blir biten av denna orm ska en antidot ges så snart som möjligt, senast 20 minuter efter angreppet.

Taipan

Betyg: 5.0

Taipan lever främst i Australien, men förekommer också ibland på ön Nya Guinea. Den är mellan två och tre meter lång. Lever dagtid och jagar grodor och små däggdjur. De äter bland annat råttor och möss, vilket är anledningen till att Taipan ibland kan hittas i närheten av människans bosättningar.

Taipanerna är inte särskilt aggressiva och attackerar vanligtvis bara när de provoceras, till exempel genom att trampa på högt gräs. Den kastar sig över sitt byte och biter flera gånger i snabb följd och injicerar en dos gift som kan döda hundra vuxna djur. Dess nervgift är så starkt och snabbt verkande att offren räddas i ungefär hälften av fallen, även om man har ett motgift och behandling i tid.